Härliga kvinnokroppar i klimakteriet

Övergångsåldern rymmer både biologiska, existentiella och kulturella förändringar samt ett farväl till något känt och ett möten med något okänt. Så låter några av konklusionerna och bakgrunden till varför det är
intressant att konstnärligt ta sig an kvinnans övergångsålder, när regissören Kamilla Wargo Brekling, koreografen Thomas Eisenhardt och läkaren Lotte Hvas ställde upp på ett publiksamtal inför Aaben Dans
härliga föreställning Damekrop – On Tour.
Att övergångsåldern också är en ålder när kvinnan fortsatt är i sin fulla styrka, upplever vi i hög grad i den 50-åriga dansaren Tomomi Yamauchis sköna inledande solo, där hon till ett inspelat trumsolo ger sig hän med kraftfulla sparkar och slag ut i luften. Styrka och självsäkerhet får vi också uppleva med den 59-åriga dansaren Camilla Stage, som glad och väl tillfreds i sina silverglänsande byxor och likgiltig inför andras dömmande blickar intar dansgolvet som om hon var på diskotek där hon åldersmässigt kunde konstatera att hon skulle kunna vara mor till alla de övriga där.
Rörande ser vi också Tomomi Yamauchi och Camilla Stage i en typisk mor-dotter-relation, där Camilla Stage agerar modern i övergångsåldern, som har svårt att acceptera, att det är dags att ge sitt vuxna barn frihet.
Kroppens tendens till att med åldern bli alltmer sladdrig blir hysteriskt kul framställt av den 49-årige performern Helene Kvint, som spritt naken skakar och dallrar med allt från lår till mage, skinkorna och brösten ackompanjerat av upbeat-jazzmusik. Men iförd festkläder kan hon vacklande och utmattad även visa oss, att hon har nått en viss ålder, då hon inte längre kan klarar av att festa hela natten som hon en gång kunde.
Japansk-inspirerad flöjtmusik och en berättarstämma med korta precisa sättningar ledsagar Tomomi Yamauchi i ett vackert sensuelt solo, som sätter fokus på dilemmat om, när kvinnan ska sluta upp med att färga håret och låta det gråa håret växa ut. Berättarstämman informerar oss vid ett tillfälle också humoristiskt om att det bara är människor samt vissa valar som har en övergångsålder.
Scenografins stora mobila transportlådor innehåller bland annat ett kylskåp, som flitigt används när värmevallningarna ska kylas ner. Det är helt hysteriskt skojigt när alla fyra medverkande inklusive den dragspelande Elke Laleman, plötsligt får sexlusten tillbaka och lystet kikar ut bland publiken, men strax därefter överrumpas alla de fyra kvinnorna av våldsamma värmevallningar. Alla medel, allt ifrån fläktar till vattenhinkar tas i bruk för att kyla ner kroppen. Publiken får också hjälpa till genom att fläkta med de klädesplagg som performerne har tagit av sig.
Det blir också hysteriskt kul att senare få se de fyra kvinnorna med mikrofonerna riktade mot underlivet, medan vi hör skönsång i form av flerstämmig körmusik, som om det var kvinnornas könsorgan som sjunger som sirener.
Okontrollerad vrede får vi också uppleva när Camilla Stage i övergångsåldern slutligen har lärt sig att säga ifrån och i ett utbrott av sträng urkraft brölar ut till familjen:”Ni kan för i helvete laga er egen frukost”. Mycket fint är också hennes solo där hon iförd underkjolar dansar ner från ett berg av lådor.
Att övergångsåldern av somliga kan upplevas som om att stå med ett ben i graven, får vi i en vacker sekvens uppleva. där den hela tiden mycket välartikulerade Helene Kvint dyker upp ur en låda, som om det vore en kista. Men hon vill ändå inte dö. Och optimismen anas när kvinnorna mot slutet hälsar en ny årstid välkommen med både mer frihet, säkerhet och ro, efter att menopausen äntligen har börjat.
Kamilla Wargo Brekling har skrivit föreställningens korta, precisa och humoristiska texter och det råder ett fint samspel mellan texten och Thomas Eisenhardts expressiva koreografi. Övergångarna mellan de de olika inslagen är mycket effektfulla.
Frederik Lundin har komponerat den variationsrika och välanpassade musiken. Han har själv spelat in den tillsammans med trumslagaren Bjørn Heebøl och sångarna Trinelise Væring, Lise kroner, Tine Refsgaard och Maria Kynna.
Som Thomas Eisenhardt sa under den indledande diskussion, så är ju allting i livet under förändring hela tiden, på samma sätt som man också hela tiden mister något. Det är med andra ord viktigt att fortsätta att dansa och att fortsätta att låta kroppen tala.
Damekrop – On Tour är en mycket lyckad föreställning, som med härlig humor gör en vittomspännande betraktelse om den mogna kvinnan och hennes kropp och både visar på utmaningar och förmåner.

Vibeke Wern

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Herlige kvindekroppe i klimakteriet

Namn: Damekrop – On Tour. Koncept og iscenesættelse: Thomas Eisenhardt og Kamilla Wargo Brekling. Koreografi: Thomas Eisenhardt. Instruktør og dramatiker: Kamilla Wargo Brekling. Komponist: Fredrik Lundin. Scenografi og kostumer: Kasper Hansen. Lysdesign: Brian Cordhomme. Performere: Helene Kvint, Tomomi Yamauchi, Camilla Stage og Elke Laleman. Producent: Aaben Dans. Plats: Scenen i Laboratoriet, Musicon, Roskilde.

Overgangsalder rummer både biologiske, eksistentielle og kulturelle forandringer samt et farvel til noget kendt og et goddag til noget ukendt. Sådan lød nogle af konklusionerne og begrundelserne for, hvorfor det er interessant at beskæftige sig kunstnerisk med kvindens overgangsalder, da instruktøren Kamilla Wargo Brekling, koreografen Thomas Eisenhardt og læge Lotte Hvas stillede op til en samtale foran publikum inden Aaben Dans’ herlige forestilling Damekrop – On Tour.

At overgangsalderen også er en alder, hvor kvinden kan være fuld af styrke, oplever vi i den grad i den 50-årige danser Tomomi Yamauchis skønne indledende solo, hvor hun til en indspillet trommesolo giver den fuld gas fysisk med kraftfulde spark og slag ud i luften. Styrke og selvsikkerhed oplever vi også hos den 59-årige danser Camilla Stage, der glad og veltilfreds i sølvglinsende bukser og ligeglad med andres dømmende blikke indtager dansegulvet, som var hun på diskotek, hvor hun kan konstatere, at hun aldersmæssigt kunne være mor til alle de andre.

Meget rørende ser vi også Tomomi Yamauchi og Camilla Stage i en decideret mor-barn-relation, hvor Camilla Stage agerer moderen i overgangsalderen, som har svært ved at acceptere, at hun nu skal give slip på sit voksne barn.

Kroppens tendens til med alderen at blive mere og mere slasket bliver forrygende sjovt fremstillet af den 49-årige performer Helene Kvint, der splitternøgen kan ryste og blævre med alt fra lår til mave, endeballer og bryster akkompagneret af upbeat-jazzmusik. Men iklædt festtøj kan hun vaklende og udmattet også vise os, at hun har nået en alder, hvor hun ikke længere kan klare at feste igennem, som hun kunne engang.

Japansk inspireret fløjtemusik og en fortællerstemme med korte præcise sætninger ledsager Tomomi Yamauchi i en smuk sensuel solo, der sætter fokus på dilemmaet om, hvornår kvinden skal holde op med at farve håret og lade det grå hår vokse ud. Fortællerstemmen informerer os på et tidspunkt også humoristisk om, at det kun er mennesker og visse hvaler, der går i overgangsalder.

Scenografiens store mobile flightcases gemmer bl.a. på et køleskab, der flittigt bliver brugt, når hedeturene skal dulmes. Det er forrygende morsomt, når alle fire medvirkende, inklusive den harmonikaspillende Elke Laleman, pludselig får sexlysten tilbage og grådigt kigger ud på publikum, hvorefter alle fire kvinder bliver overrumplet af voldsomme hedeture, hvor alle midler lige fra bladblæsere til vandspande tages i brug for køle kroppen ned. Selv publikum må hjælpe med at vifte performerne med det tøj, som de har smidt.

Hylende morsomt er det også, når vi senere ser de fire kvinder med mikrofoner rettet mod underlivet, mens vi hører skønsang i form at firstemmigt kor, som var det kvindernes kønsorganer, der synger som sirener.

Ukontrolleret vredesudbrud oplever vi, når Camilla Stage i overgangsalderen endelig har lært at sige fra og med dyb urkraft brøler til familien: ”I kan fucking lave jeres egen frokost”. Og meget fin er hendes solo, hvor hun i underkjole danser ned fra et bjerg af kasser.

At overgangsalderen for nogen kan være som at stå med det ene ben i graven, oplever vi i en smuk sekvens, hvor den hele tiden meget velartikulerede Helene Kvint dukker op af en kasse, som var det en kiste. Men hun vil nu alligevel ikke dø. Og der er optimisme at spore, når kvinderne mod slutningen byder en ny årstid velkommen med både mere frihed, sikkerhed og ro, efter menopausen endegyldigt har indtruffet sig.

Kamilla Wargo Brekling har skrevet forestillingens korte, præcise og humoristiske tekster, og der er fint samspil mellem tekster og Thomas Eisenhardts ekspressive koreografi. Meget effektfuld er overgangene mellem de forskellige indslag.

Frederik Lundin har komponeret den meget varierede og velfungerende musik, som han selv har indspillet sammen med trommeslageren Bjørn Heebøl og sangerne Trinelise Væring, Lise kroner, Tine Refsgaard og Maria Kynna.

Som Thomas Eisenhardt sagde under den indledende diskussion, forandrer alting i livet sig jo hele tiden, ligesom man hele tiden mister noget. Så det er vigtigt at blive ved med at danse og blive ved med at lade kroppen tale.

Damekrop – On Tour er en meget vellykket forestilling, der med herlig humor kommer vidt omkring den modne kvinde og hendes krop og viser både udfordringer og formåen.

Vibeke Wern