Mari Carrascos intensiva verk vibrerar ut långt utöver Skånes Dansteaters teaterrum

Föreställningen skulle haft premiär 2021, men på grund av pandemin
blev det i stället några digitala visningar, som väckte publikens
entusiasm. Men under hösten 2022 kunde Remind Me I´m Not Dead ha nypremiär på Skånes Dansteater, utsåld mest hela tiden.
Sista visningen sker på fullsatta Skånes Dansteater där teaterrummet förändrats och den traditionella teaterscenen har nedmonterats och blivit den största arenascen man sett.
Vi i publiken sitter runtomkring den fyrkantiga gigantiska scenen under ett enormt ljustak, en tung ljuskälla med tusentals pixlar på en videoskärm skiftar effektivt i färg och styrka, från ljusdunkel
till mycket svärta, där dansarna skymtar i mörkret.
Många dansföreställningar har på senare tid valt mörker framför ljus, denna är är i dubbel mening en av de mörkaste vilket skapar viss dynamik.
Sju dansare i strikt kostym på scen med skor vars klackar skapar ljud, dansar ensamma tillsammans, som om varje enskild dansare gör sitt solo
för sig, men samtidigt tillsammans med de andra, i vad som blir till en subtil ensamhet. Ibland ser det ut som om dansarna uttrycker protest, i sin dans, då och då med knutna nävar, som i vrede- eller som i klassisk arbetarstil, som man kan se på skulpturer och andra konstverk. Det är mycket fokus på handens rörelser i Remind Me I´m Not Dead, där det ibland kan vara svårt att se dansarnas mimik i det molniga mörkret, där dansarna utför samma slags rörelsemönster, men där en enstaka dansare ofta gör en mindre koreografisk revolt, mot gruppdynamiken. Musik och dans i kontrast gentemot varandra, musiken komponerad av Mikael Karlsson (hans femte samarbete med Mari Carrascos dansverk) är storslagen, föränderlig och känslosam, men dansarna med sin strikta, allvarliga och stränga uttryck går emot musikens känslosamhet. Och ibland leker man, genom att på kreativt sätt inte följa musikens takt, utan skapa dans, liksom emot, gentemot musiken, vilket skapar energi.
Remind Me I´m Not Dead spelas på en storslagen scen (med icke-traditionell scenografi) som blir till ett stort poetiskt tomrum, en lämplig plats för ett existentiellt drama, om ensamhet, tillsammans. Vi ser individens ständiga sökande efter sin plats i en grupp, lost in translation, i Carrascos intensiva koreografi – den enskildes indirekta frågor om att kanske stanna kvar eller att försöka ta sig ut ur gruppen eller sammanhanget. Månne en del av innebörden i detta dynamiska dansverk, som med sitt rörelsespråk skapar ett vibrato över Skånes Dansteaters teaterrum, och ut över hela stan.

Ingela Brovik