Maktlystnad, valfläsk och rysk roulette

Uppercut Danseteater har härom veckan både firat 40-års jubileum och haft premiär på Stephanie Thomasens Plejer er død – Kalinka, som är sista delen av hennes och Uppercut Danseteaters fantastiska trilogi Plejer er død.
Först kom Plejer er død – Samba 2020 om människans många svinaktiga masker och attityder. Sedan följde Plejer er død – Limbo om svinets resa mellan liv och död. Nu sätter hon i Plejer er død – Kalinka fokus på, hur den inre svinaktigheten manifesterar sig i oss människor i en maktkamp, där egot med maktlystnad och inskränkthet triumferar över gemenskap och nya möjligheter.
Mycket symboliskt blir publiken i Kalinka förd in i teatersalen i Dansekapellet via källargången till soprummet och väl inne i salen är den upplyst av lampor, som liknar den slags röda värmelampor som brukar finnas i grisstallar. Där kan man välja att gå in i en av fem röstbås, där man på sin röstsedel kan kryssa för en tecknad kontur av fem abstrakta kandidater.
På fem blodröda mattor – eller är det kanske svinstior – står vi och tittar på föreställningens fem likadant klädda dansare, som på bara fötter och iklädda svarta kostymer med en markant liten grissvans med knorr bakpå byxorna dansar spänstigt och djuriskt på åskådarplatserna, där publiken snart ska slå sig ner. Det är en bra start på den gott och väl timslånga föreställningen.
Bänkade i gradängerna kan vi så bevittna hur maktkampen kommer igång mellan de fem med de olika röstbåsen som en viktig del av rekvisitan, som både kan öppnas och stängas, vändas och vridas och läggas ner. Liksom i de två första delarna av trilogin er det Johan Kølkjær, som har skapat den flotta och effektiva scenografin i den bildrika föreställningen.
Med sina huvuden stickandes upp över kanten på röstbåsen ser vi bl.a. de fem dansarna som agiterande politiker i groteska grimascher och öppna käftar. Under röstbåsens förhäng ser vi ibland fötter, ibland händer, så att man måste fråga sig vad som är upp eller ned. Och de makthungriga kostymtyperna med grissvansar med knorr kan kan både ge uttryck för grisgrymtningar och orgisastiska ljud.
Precis som i trilogins tidigare föreställningarna är Alexander Skjold både kompositör dansare och live-musiker i Kalinka, där den kända ryska folkvisan Kalinka genom hela föreställningen dyker upp i form av mindre eller större brottstycken i den välkomponerade både balkaninspirerade och rytmiska musik. Själv uttycker sig Alexander Skjold på såväl munorgel som balalajka, men excellerer som tidigere även i body-percussion och stomp.
Det råder kamp mellan den reslige Alexander Skjold och den kortare Mark Philip om en mikrofon, och deras komiska försök till pardans nära intill varandra misslyckas i likhet med att det går illa när alla dansare försöker sig på att samlas i ett och samma röstbås. Det går desto bättre mellan Adam Tocuyo och Linn Fletcher i deras härliga akrobatiska, djuriska och omfamnande duo.
När dansarna i sina svarta kostymen samlas vid ett röstbås, som har tippats ner som ett bord och hamrer rytmer på boxen, ger det associationer till den första bilderna, ”De svarta herrarna” i Kurt Joss’ politiska verk Det gröna bordet från 1932.
Samma föreställning dyker upp i tankarna när dansarna behändigt hoppar upp och ner från bordet, eller när Mark Philip och Giogia Reitani dansar en ytterst uppfinningsrik latin-inspireret duo med massor av papper med vallöften inproppade i kostymerna. Linn Fletcher har ett fint solo i stillhet med papper i munnen, som hon slutligen måste äta upp, och alla dansarna vadar bokstavligen omkring i valfläsk i form av ihopknycklade papper. Men Mark Philip, som kan göra vilda breakmoves på rygg och snurra på huvudet med benen rakt upp i luften mitt i allt papper är på väg mot segern, när han häver sig upp i en hel ljuskrona av värmelampor för grisar.
Valet, där även tillfälligheter kan spela sin roll, är dock ännu inte avgjort. I likhet med diplomaterna i Gröna Bordet förklarar krig genom att skjuta med revolvrar, siktar dansarna i Kalinka med händerna mot varandras huvuden som i rysk roulette, innan de ställer upp sig som inför en avrättning framför en vägg av röstboxar.
Självklart är det Mark Philip i rollen som Pig, som vinner valet. Men efter segerruset sitter han ensam kvar med sin grissvans, till de upprepade tonerna av Kalinka.
När Stephanie Thomasen planerade trilogin med Kalinka för tre år sedan, kunde hon knappast ana, hur ohyggligt aktuell föreställningen skulle komma att bli till premiären, när det både är valkamp i Danmark, ett just överståndet val i Italien och Sverige och inte minst krig i Ukraina och absurda rysk-orkestrerade val. Med Kalinka och hela trilogin Plejer er død har Stephanie Thomasen och de härliga dansarna visat att Uppercut Danseteater vid sitt 40-års jubileum hör till de absolut bästa och mest intressanta danskompanier i Danmark.
Stephanie Thomasen erhåller välförtjänt den 25 oktober Wilhelm Hansen Fondens Hederspris på 200.000 danska kronor tillsammans med den kungliga balettdansaren Astrid Elbo, dirigenten Marie Jacquot, kompositören Poul Ruders och grundaren av Odin Teatret, Eugenio Barba.

Se recensioner av Plejer død – Samba och Plejer er død – Limbo her:

www.danstidningen.se/2020/09/20/en-samba-for-svin-eller-att-vara-eller-inte-vara-ett-svin/

www.danstidningen.se/2021/09/23/med-grisen-pa-resa-mellan-liv-och-dod/

Vibeke Wern