En filmisk och mångbottnad Romeo och Julia

Blir det en Romeo och Julia, en Romeo och Romeo eller en Julia och Julia? På Seine Musicale, i Paris-förorten Boulogne-Billancourt har koreografen Benjamin Millepied låtit neutralisera och erbjuda en föryngring av Shakespeares verk. Ett sätt för koreografen att presentera en mer aktuell och rättvisare bild av samhället, inspirerat av hans kompani, L.A. Dance Project, som grundades för tio år sedan i Los Angeles och består av femton dansare av diversifierat och mångkulturellt ursprung. Ett sätt också att undvika fallgropar vid omläsningen av denna mest klassiska av alla klassiker och att väcka lusten att upptäcka de olika möjliga tolkningarna genom att programaffischens de tre möjliga kombinationer av stjärnpar inte avslöjas förrän ridån går upp.
Den kombination vi råkade få se av det fördömda kärleksparet bestod av David Adrian Freeland Jr och Mario Gonzalez. Burna av sin glödande passion andas tragedin en helt ny intensitet, som förstärks av sättet att involvera livefilmningar. Den enorma scenen helt fri från övrigscenografi domineras totalt av en gigantisk skärm som visar filmbilderna av dansarna och låter dem multipliceras för att visa dem från olika vinklar. Ibland uppifrån med en kalejdoskopisk effekt, ibland i reportageläge när kameran följer dansarna nära och tätt inpå dem in bakom kulisserna. Närbilderna på ansiktena, kropparna, huden hänger kvar… Effekten är slående, särskilt under kärleks- och dödsscenerna. Scenen med Mercutio, Romeos tjusiga vän, görs med allt annat än slentrian av den fantastiske Shu Kinouchi; Som Tybalt, Juliets kusin agerar Vinicius Silva oförsonligt och vasst som en kniv; och naturligtvis som älskare. Solon är väl utmejslade, och de eldiga pas de deuxerna och det är fint flyt i de stundtals virvlande upprörda ensemblescenerna.
En annan av kameran förstärkt höjdpunkt är den stora balen, till de dånande ljudet av Prokofjevs Riddardans. Dansgolvet som här har flyttats in bakom kulisserna och projiceras på duken, ser ut som en nattklubb som i en blandning av Warhol-erans Studio 54 och Kubrick’s Eyes Wide Shut, där dansarna bär mask. Gesterna är här bryska, kantiga, explosiva, nästan kaotiska… De oroväckande gesterna verkar förebåda den kommande tragedin. En upplösning som kommer snabbare än vanligt, eftersom allt är över på en timme och femton minuter, vilket gör denna R & J till ett slags lopp amok mot ett oförsonligt öde.

Läs gärna Simona Gochans recension på franska:

Un Roméo et Juliette dégénéré et cinématographique

Sera-ce un Roméo et Juliette, un Roméo et Roméo ou une Juliette et Juliette ? A la Seine Musicale, près de Paris, Benjamin Millepied dégenre et offre un coup de jeune à l’œuvre de Shakespeare. Une manière pour le chorégraphe de proposer un reflet plus actuel et plus juste de la société, inspiré par sa compagnie, le L.A. Dance Project, fondée il y a dix ans à Los Angeles et composée d’une quinzaine de danseurs d’origine multiculturelle et aux orientations diverses. Une façon également d’éviter l’écueil d’une énième relecture de ce classique des classiques et de susciter l’envie de découvrir les autres interprétations, puisque trois distributions se partagent le haut de l’affiche au gré des soirs, le couple vedette n’étant dévoilé qu’au lever du rideau.
Lors de notre venue, les amants maudits étaient interprétés par David Adrian Freeland Jr et Mario Gonzalez. Emportés par leur fougue amoureuse, ils insufflent une nouvelle intensité à la tragédie, renforcée par l’utilisation d’un dispositif de vidéo en direct. L’immense scène, sans décor, est en effet surmontée d’un écran géant qui diffuse les images des danseurs, multipliant et affichant les corps sous tous les angles. Tantôt en plongée pour un effet kaléidoscopique, tantôt en mode reportage lorsque la caméra suit les danseurs dans les coulisses, avec des plans rapprochés qui nous plongent dans leur intimité. Des gros plans qui s’attardent sur les visages, les corps, la peau….L’effet est frappant, notamment lors des scènes d’amour et de mort. Celle de Mercutio, l’ami pimpant de Roméo, un épatant Shu Kinouchi tout en désinvolture ; celle de Tybalt, le cousin de Juliette, un Vinicius Silva, intransigeant et acéré comme un couteau ; et bien sûr, celle des amants. Les solos sont ciselés, les pas de deux enflammés et les tableaux d’ensemble fluides, à la fois nerveux et virevoltants.
Autre moment marquant, amplifié par l’utilisation de la caméra : le bal, au son rugissant de la Danse des chevaliers de Prokofiev. La piste de danse, déplacée dans les coulisses et projetée sur l’écran prend des allures d’une boîte de nuit, un mix entre le Studio 54, époque Warhol, et Eyes Wide Shut de Kubrick, avec des danseurs masqués. Ici les gestes deviennent brusques, anguleux, éclatés, presque chaotiques… Inquiétants, ils semblent annoncer la tragédie à venir. Un dénouement qui arrive plus vite de coutume, puisque tout est bouclé en 1h15, faisant de ce R & J une sorte de course folle vers un destin implacable.

Roméo et Juliette, création d’après la pièce de William Shakespeare à La Seine Musicale, à Boulogne-Billancourt
`

Simona Gouchan