Att skjuta över målet

Den Kongelige Ballet i København hade den 24 oktober nypremiär på dansaren och koreografen Gregory Dean’s biografiska ballet om författaren Karen Blixens tillvaro i Danmark och Afrika. Blixen gavs först på Gamle Scene i Det Kongelige Teater den 9 november 2019, och den har nu blivit flyttad till Operaens mycket större scen, utan att scenografi och antalet dansare har utvidgats.
Gregory Dean’s första utgåva av denna ballet-biopix var en naiv och ytlig genomgång av de olika stadierne på Blixens levnadsbana. ihopslängt i form av hastigt skissade steg från hemlivet på barndomshemmet Rungstedlund (i dag ett museum med stora ekonomiska problem) till överdådiga herrgårdsbaler hos det lite finare danska adelskapet till det afrikanska Kenya. Här kom, med flammande röda eller nattsvarta turistbilder projicerade i fonden, i snabb följd kolonialt sällskapsliv, en kaffeplantage som är evigt skuldsatt, äktenskap med fler än tre personer och syfilis. Karen Blixens afrikanska historia slutar med en kärlekshistoria med en karismatisk engelsman, men avslutas av ännu ett skeppsbrott: Denys Finch Hatton dödsstörtar med sitt flygplan.
Det var i den afrikanska delen, som Dean fick stora problem med sin totala förnekelse av hur inflammerat i kolonialdens engelske liv är och med valhänta försök till att försöka återskapa en lokal, infödd kultur genom dans, som inte på något sätt hade förbindelse med de ursprungliga människors konst, som Karen Blixen upplevde. Och satte stort värde på. Gregory Dean var både färgblind och blind på den danska diktarens egna ord, som de återfinns i hennes böcker och brev. Enbart filmen Out of Africa verkar ha nått fram till hans engelska, manlige, floskelfyllda medelklassfilter– som för övrigt verkade vara från 1950-talet och inte från Deans egen samtid. Han är född i London i 1984, så han kunde strängt taget ha gjort sig vissa tankar beträffande det engelska imperiets skuggsidor före år 2019.
Tillsammans med överklasstillvaron i Afrika, inklusive nedskjutning av stora djur, hade avhandlats, kunde man kanske förlåta, att koreografen överhuvudtaget inte förhållit sig till Blixen som en skapande konstnär – även om man hade svårt att förstå, att varken hennes diktning eller hennes bildkonst blev indragen i handling eller scenografi. Men när vi kommer hem til Danmark i balettens tredje akt, skulle det ha varit på plats att få konstnären Blixen behandlad bortom en trivialiserad biografi. Särskilt med tanke på att koreografen Gregory Dean själv, i sin programtext skriver att själva poängen med baletten Blixen är att den är tänkt som en balett om en kvinnas kamp för att hävda sin integritet och frihet i ett patriarkaliskt samfund.
Men icke: även om hon levereras en skrivmaskin av Fan själv, ser man henne aldrig sitta och skriva på den i ett kyligt rum på Rungstedlund, som var långt ifrån var den herrgårdsmiljö, kulisserna försöker påvisa. I en kort scen antyds att hon har skrivit en bok – men hennes författar-universum kommer aldrig till uttryck. Det finns inte minsta antydan om att Karen Blixen var en andlig människa i långt högre grad än en diva, ett varumärke, och en anorektisk djävul med syfilis. Hon kommer heller aldrig ur skuggan av männen, inte ens när poeten Thorkild Bjørnvig (i komisk pullover) störtar skräckslagen ut ur salongen, när Blixen försöker sig på med sin älskogs-voodoo på honom. Hans fru följer med honom, medan andra diktarhustrur (som kännetecknas av att bära glasögon) skubbas åt sidan.
Trots det knapphändiga biografiska förloppet är baletten väldigt mycket för lång, när Gregory Dean inte är begåvad med någon självständig, koreografisk talang. Kvinnorna lyfts, står i attityd, sträcker armarna mot himlen – men ett genuint kroppsspråk får ingen av karaktärerna i Blixen. Dean har ingen gestaltande begåvning och han lyckas heller inte med att nå bortom det koreografiska språk som lärs ut vid vilken balettskola som helst. Det finns inget som griper tag i betraktaren, inget som irriterar, eller rör sig utöver vad som kunde förväntats att en engelsk dansare kunde ha tillägnat sig på en medioker balettskola på, ja just 1950-talet.
Hade det så ändå varit en stilmässig poäng i den konstnärliga avsikten – men nypremiären gjorde bristerna i Deans jämmerliga koreografiske halt så mycket mer iögonfallande. Nu har han det gjorts alla möjliga försök att göra Blixen politiskt korrekt. Koreografen beskriver själv ångerfullt sina synder i programmet och det framgår att han nu – var någonstans anges inte – har blivit upplysts om den kolonialhistoriens många synder: ”Den brittiska koloniseringen av Kenya och behandlingen av de människor, vars land man med blodigt våld tagit, var dålig”. Haynes önskar därför att göra farmens somaliske faktotum Farah till huvudperson. Som det heter: ’Jag har tvingats till att med kritisk blick betrakta varför det för mig föreföll vara så naturligt att porträttera svarta människor på så sätt – det vill säga, som en tjänande människa som uteslutande fanns där för att uppfylla Karens önskningar…’
Därefter tillför Dean några historiska fakta om kikuyu-upproret i Kenya – även om Karen Blixen själv beskriver sina kikuyuer både i Den afrikanska Farmen och i sina brev, och dessutom gör insiktsfulla målade porträtt av några av dem, så tillhörde Farah inte detta folkslag. Vad är det vi ska se i honom, så som han framstår på scenen, är fullständigt fördolt, när det i varje fall var omöjligt att tyda den gestik koreografen hade utrustat honom med. Lite konstiga armrörelser, lite av Petrusjka- häng i lemmarna, smått vanmäktig i sin europeiska kostymering, som slaskar runt Farahs kropp. Flink är han med Blixen, när hon har det besvärligt – men den motspelare, hon kunde ha sett i honom, får vi inte se. Hon skriver för övrigt i brev till sin bror Thomas (även en person, som också kunde ha förtjänat att få kött på benen av en ordentlig koreograf) år 1923: ”Det är fint att jag ändå har Farah. Han har haft en helt odräglig period, som du nog vet att , som Du nog vet att Somalis kan få, men nu har han helt plötsligt blivit en riktig Ängel, och det innebär ju en stor Skillnad i mitt Liv. Han kan köra Bilen riktigt fint, och går mer och mer över till att vara Chauffeur. Den Farah, man fick se på Operaen, skulle man knappast vilja köras omkring av på afrikanska savanner.
Ännu märkligare var det att Alexander Stæger, en av de få danska dansare, som är tillbaka i Hübbes balettkompani, gjorde Farahs roll vid nypremiären. Naturligvis inte i black-face, det får man inte – så publiken kunde knappast identifiera honom som en somalisk betjänt. Ännu konstigare var det att den gudomligt vackre Leslie Howard-liknande ärkeengländaren Denys Finch Hatton dansades av en av Den Kongelige Ballets rasifierade, Sebastian Haynes. På detta vis fick vi en vit betjänt och en svart älskare på scenen – det var ju väldigt inkluderande, men utan tvekan helt bisarrt i förhållande till verklighetens Karen Blixen.
Det är så försmädligt att Dean bara har ett så ytligt sätt att se Karen Blixens personlighet, och uppenbarligen inget alls till hennes konst. Scenografin, som en anden engelsman Jon Morrell har stått för, är heller inte till hjälp – danske herregårdar hade nu engang inte balsalar med pelare, och medlemmarna av diktar-grupperingen ’Heretikerne’ är helt enkelt skrattretande. Det mest förskräckliga med nyuppsättningen är att Det Kongelige Teater – efter att slängt bort John Neumeiers Othello förmodligen av ideologiska orsaker – nu med liknande baktankar har låtit Blixen-balletten knäckas fullständig genom att pumpa upp Farah-gestalten. Gregory Dean skriver själv, att han har gjort sina justeringar ”i samarbete med dansarna och en grupp rådgivare”. Resultatet är damtidningsroman och ännu naivare politisk korrekthet än premiärföreställningens koloniala röra. För att inte tala om att baletten är så långt från den konst, Karen Blixen dog för och borde minnas för. Och läsas för.

Charlotte Christensen