Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 03 december 2022

Bländande vacker film suddar ut skådespelarnas insatser

2022-09-30

Fakta:

Namn: O Agora Que Demora – En stund som dröjer
Regissör: Christiane Jatahu
Ensemble: En samproduktion mellan Riksteatern, Théâtre National Wallonie-Bruxelles SESC São Paulo, Ruhrtriennale/Allemagne, Comédie de Genève/Suisse, Odéon-Théâtre de l’Europe/France, Teatro Municipal São Luiz – Lisbonne/Portugal, Festival d’Avignon/France, Le Maillon-Théâtre de Strasbourg Scène européenne/France, Temporada Alta/Espagne. Med stöd av: The Freedom Theatre/Palestine & Outreach Foundation/South Africa.
Plats: Gästspel: Riksteatern/ Orionteatern 23-26 sep
» https://orionteatern.se/arkivet/o-agora-que-demora/

Denna uppsättning, O Agora Que Demora – En stund som dröjer, har rosats och rekommenderats till den grad att förväntningarna kanske blev för stora. Idén är stark och film är ett fantastiskt verktyg när man som här vill ta ett stort grepp om all världens flyktingar och deras tillvaro i väntan och ovisshet. Verket har producerats med stöd från några av Europa mest prestigefyllda festivaler och teaterhus och är skickligt gjort, men lyckas inte gestalta gapet mellan oss alla som lever i frihet, och de andra som låsts fast i omöjliga livssituationer.
På en mycket stor filmduk möter oss ett 40-tal människor i Libanon, Palestina, Kongo, Brasilien och alla läser de högt ur Odyssén, eposet som tillskrivs Homeros och daterats till 700 f Kr. Likt Odysseus på sina irrfärder längtade hem till sin Penelope, så längtar miljoner människor också idag. Åratal av resor, förflyttningar utan mål och separationer, väntan utan framtid.
Christiane Jatahu har lett ett stort projekt och låter filmen landa tillsammans med elva skådespelare och musiker inför en teaterpublik. Skådespelarna sprids ut längs med gradängernas sidor på Orionteatern, som har rum och rymd för det mesta. Då och då stiger de ner på scengolvet framför filmduken, talar och sjunger när filmen gör en vilopunkt och låter ögonen vila på miljöer som också har sitt att säga: tomheten efter festen vid ett torftigt dukat långbord med pappersduk, skräp och muggar som rullar i vinden.
Men hur det nu är: filmens faktiskt vackra bilder från verkligheten ger inte skådespelarna mycket möjlighet att ta plats i betraktarens fantasi och medkänsla. Eller de har inte givits en sådan roll; bara någon kort sekvens bränner till för att en livs levande människa etablerar kontakt med alla oss andra människor i publiken och berättar om sitt öde.
Det är svårt för live-skådespelarna att överträffa tre allvarliga men fnissande afrikanska flickor som läser högt om Odysseus son Thelemakos och undrar vem han var. Eller några gamla män ur Brasiliens ursprungsbefolkning som läser så att några få rader från antiken blir som en hälsning från en tid till en annan.
Från ljus- och ljudbordet vid sidan av scenen talar Christiane Jatahy själv om sin egen situation med en pappa som försvann under diktaturens tid i Brasilien. Odyssén och dagens berättelser flätar sig samman. Längtan, ovisshet, åren som går. Skådespelarna på plats lyckas inte nå oss som filmernas känsliga och sakliga bilder.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser