Fem människor i en sliten förort sedda av Schimmelpfennig

”Gula tomater gör en helt tokig av kärlek, säger de, ta en!”
Det säger mannen (Erik Olsson) som kallas ”kinesen”, trots att han inte
är kines, till den unga kvinnan Olga (Arina Katchinskia) som skall börja
jobba i hans frukt-och grönsaksbutik.
En typisk replik av mannen/kinesen som kan berätta en historia om varje grönsak han säljer, i Roland Schimmelpfennigs Halva månen, en pjäs han har skrivit direkt för Malmö Stadsteaters ensemble och sen regisserat.
Schimmelpfennig är en av de mest intressanta, nyskapande tyska dramatikerna med sin helt egna stil, långt bort från traditionell teater. I hans pjäs existerar skilda tidsförlopp parallellt, med olika slags tidsplan att förhålla sig till. Skådepelarna kan kliva in i och ut ur sin rollkaraktär och på så vis skapa dialog med publiken.
I föreställningen får publiken möta fem personer som bor i en sliten förort. Det är en brokig skara människor från hela världen, och han som alltså kallas ”kinesen” (men som inte är det) möter Olga och de blir kära, trots att han är äldre.
Snart kommer en cirkus till stan med en yngre man som kallas ”libanesen”, men inte är libanes, och blir förälskad i Olga.
Förvirring och starka känslor uppstår. Det blir dock inte konflikt på det förväntade sättet i en traditionell story. I stället uppstår två sidor av samma historia, och olika slags tid.
”Då blev – idag imorgon eller idag var plötsligt igår – jag vet inte” , säger Olga.
I en annan scen gestaltar cirkusdirektören (Susanne Karlsson) Tiden, berättar för oss att ”tiden är blind” därför hoppar tiden fram och tillbaka i föreställningen mellan igår, idag och imorgon.
Tiden är en av huvudrollerna i pjäsen tillsammans med förvandlingar och upprepningar. De fem skådespelarna gör sina rollkaraktärer med största möjliga precision och med starka fysiska uttryck, energi och kraft förändrar de och konfronterar varandra.
Allt är lekfullt och dialektiskt, på ett sätt som gör att vi i publiken skrattar åt det sorgsna eller oväntade i Halva månen, med sina inslag av cirkus och magisk teater, på ett humoristiskt och vackert vis.
Skådespelarna tar scenen i besittning tillsammans, skapar alla ljud och musik, samspelar dynamiskt i denna föreställning om kärlek, tid och rum, där tiden blir upplöst – eller stannar upp, så att vi i publiken kan ta tiden med oss när vi omtumlade lämnar teatern.

Ingela Brovik