”Allt är stulet!”

Tanzanweisungen, eller Dansinstruktioner på svenska, är ett trettio minuter långt solo skapat av den tyske koreografen Moritz Ostruschnjak. Verket är utvecklat i nära samarbete med och framfört av dansaren Daniel Conant.
Conant har en bakgrund inom stepp, vilket syns då han framför hela stycket studsandes. Det ser stundtals väldigt fysiskt krävande ut.
Verket är vidare till största del ackompanjerat av ljuden som skapas av Conants sneakers mot golvet, genom slag mot olika kroppsdelar (en form av body percussion) eller hastigheten av hans andetag.
Vid några tillfällen får han vila och återhämta andan då det spelas musik. Bland annat Simon and Garfunkels The Sound of Silence kommenterar vår samtid lika aktuellt idag som igår.
Koreografen hävdar att allt i stycket är stulet och att det är befriande att slippa vara nyskapande.
Ostruschnjak har i verket utforskat de sociala mediernas logik. Han har sökt igenom tik tok, instagram, youtube, vimeo och liknande plattformar för att finna klipp med dans, ja eller dansinstruktioner.
Tillsammans med Conant har de sedan satt ihop olika klipp eller scener och försökt efterlikna nästa-funktionen som finns på några av de nämnda plattformarna.
Ett form av medley som tar oss på en resa utan tydligt mål. Hur algoritmen fungerar kan tyckas slumpmässigt och unikt. Frågan är om det verkligen stämmer.
Till rytmen av Daniels sneakers och andning passerar gester eller rörelser med särskilda referenser förbi. En gest eller referens glider in i en annan. Rörelserna i relation till varandra blir också något annat än var för sig. Ibland påminner rörelserna om balett, ibland folkdans, ibland boxning, ibland vinkar Conant hej då, vid ett tillfälle marscherar han på ett bekant sätt och vi påminns om Tysklands mörka historia. Vi i publiken vrider oss obekvämt i stolarna. Och visst har vi kanske alla hamnat på konstiga platser på internet vi inte vill vara på.
Precis som pop-konsten på sin tid refererade och stal, gör Tanzanweisungen det från vår tid. I gul tröja, röda byxor och vita sneakers rör sig verket dessutom i samma färgskala. Ostruschnja menar att det både är en kommentar och en kritik av vår samtids klick-mentalitet. Vad säger det vi väljer att titta på om en människa? Är vår browser-historik som en slags dagbok? Vid tre tillfällen i verket kommer koreografen själv in med plakat i form av löpsedlar. På en av dem står det It won’t be like this forever. Det är skönt att påminnas om att allt är förgängligt och förhoppningsvis blir det bättre. Även om det i mörka stunder kan vara svårt att tro.

Felicia Nilsson