Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 06 oktober 2022

I Nurres fotspår både på Operan och på Dansmuseet

2022-09-14

Fakta:

Namn: Don Quijote
Koreografi: Rudolf Nurejev efter Marius Petipa
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Ensemble: Kungliga Baletten
Plats: Operan, Stockholm
» https://www.operan.se

Rudolf Nurejev, det sena 1900-talets största dansstjärna, hoppade av till väst 1961. Ett gudabenådat enfant terrible, som – bokstavligen – lade världen för sina fötter. Bara några år efter avhoppet koreograferade han också, eller kanske man rätteligen ska säga att han ur minnet återskapade och anpassade de verk han dansat i Kirovbaletten (tidigare och sedan igen efter Sovjets upplösning Mariinskijteatern). Mest känd är nog hans Nötknäpparen för Parisoperan, men också Don Quijote är en sådan gammal ”goding” från Kirov-tiden, inledningsvis koreograferad av Marius Petipa 1869, drygt tjugo år innan de mer välkända Nötknäpparen, Törnrosa och Svansjön.
Samtidigt som Dansmuseet öppnar en utställning om Nurejev, bjuds det till nypremiär på Stockholmsoperan på Don Quijote i koreografi av Nurejev, men utifrån Petipas originalversion, först för Bolsjojteatern 1869, sedan på Marinskij 1871, då med beställda tillägg i musiken av Léon Minkus. Nurejev borstade av och uppdaterade den utifrån sin dansarkapacitet och stjärnstatus och utvidgade partier för sig själv i dansen.
Petipa hade stuvat om ganska rejält i Cervantes pikareskroman där en förvirrad ädling försvarar gamla och ridderliga ideal och drar ut i världen för att försvara det rätta och goda. Tanken var att bjuda publiken på en dansant komedi i commedia del’arte-stil, och fokus försköts till kärleksparet Kitri och Basilio med Riddaren av den sorgliga skepnaden och hans vapendragare Sancho Panza som fantasifull öppning och sedan ramberättelse. Sedan Petipas tid har också en stor förtjusning i scentekniska finesser dröjt kvar, idag framför allt i den naturtrogna häst på hjul som rullas in då och då. Måttligt rafflande idag. Minkus musik är i bästa underhållnings- och cirkustradition, omöjlig att hålla i minnet många sekunder sedan ridån gått ner. (Vilken lycka att det blev Tjajkovskij som kom att dominera senare.)
När nu verket dansas av Kungliga Baletten, är det inte alltför uppenbart vad Don Quijote själv i sitt slarvigt knäppta harnesk har med det hela att göra. Han och Sancho Panza befinner sig ofta i berättelsens utkant. Anledningen till nypremiären, (verket finns på Kungliga Balettens repertoar sedan 1994), är rimligen att det erbjuder en lång rad uppvisningsdans för klassiskt skolade dansare. Både kvinnliga och manliga dansare erbjuds partier som är tekniskt utmanande och kräver rutin, precision och uthållighet.
En annan anledning är Nurejev själv som är högst närvarande som koreograf i balettchefen Nicolas Le Riches egna minnen från Parisoperan, men också ihågkommen, och något fruktad, vid Stockholmsoperan. Av samma anledning har Nurejevs bearbetning av Petipa/Ivanovs Svansjön intagit repertoaren. Är det rimligt och motiverat? I fallet med Don Quijote kan man verkligen fråga sig det. Dansarna, många nyrekryterade från internationella kompanier, unga och starka, ger järnet, som det heter. Madeline Woo dansade på nypremiärkvällen sin Kitri med snits och esprit, det såg lätt och behagligt ut även om man kan föreställa sig vilken möda som ligger bakom den långa diagonalen med hopp på ena tåspetsen.
Dmitry Zagrebin dansade hennes partner, den fattiga barberaren som Kitris pappa dissar till förmån för en löjlig adelsman. Med kraft och gott humör tar sig Zagrebin an rollen, och imponerar med höga och slungande hopp. Men framemot tredje aktens bravurnummer kommer missarna en efter en – det måste vara som att springa en marathon att orka sig igenom detta helaftonsverk.
Ungefär där börjar jag som publik att dela hans utmattning. Skurkbandet, säkert ursprungligen tänkt som romer ser mer än lovligt daterade ut, det turist-spanska i dansen och musiken likaså; åren har gått också sedan 1990-talet. Dansarna får dansa till tusen och den som vill kan drömma om Nurejevs glansdagar under en lång helaftonsföreställning. Men hur många vill det, egentligen?

Margareta sörenson

Fler Recensioner

Annonser