Storartad performance för de minsta

Dazzlemaze kan översättas: glitterlabyrint. Det glittrar och glimmar mycket riktigt från hängande slingor av silvriga rundlar. Tunna trianglar lyser ljusblått och rosa, dansarna är klädda i färgrik tyll eller i glittriga laméer. Och alla i publiken får långa västar, kjolar eller kanske pannband i silvrigt glittertyg. Rummet är öppet, slingorna kopplas då och då ihop på nya sätt så att en mindre golvyta avgränsas. Eller så att gränserna vidgas och öppnas.
Den sakliga beskrivningen av Dalija Acin Thelanders senast verk, Dazzlemaze, lyder:
”Interaktiv koreograferad installation för de allra yngsta, en händelsevärld som erbjuder sensoriska uppelevelser. Den välkomnar bebisar och barn med funktionshinder, så som hon har gjort i en jämn ström av verk som Myriader av världar eller Hjärtat inuti, för Stockholmsoperan, eller flera verk för WELD.”
Beskrivningen stämmer, men nu har jag sett den tre timmar långa kom-och-gå-som-du-vill-föreställningen dels med vanliga bebisar, sex till 18 månader gamla, dels med funktionsvarierade barn. Och då vill jag hellre beskriva Dazzlemaze som en alldeles egen bild- och rörelsevärld som bjuder in sina små besökare (och deras föräldrar eller pedagoger) att kravla runt, dra, peta, glo, rycka, hasa, krypa, tulta som man får lust. Och titta! Se, begrunda, glo. (Inga kan storglo som bebisarna!)
Kompositionen av verket vilar på en programmerad musik- och ljusslinga, tre timmar lång. Dansarna dansar verkets olika sekvenser beroende på musikens byte av tempo, melodi eller annat. De går då och då till ett hörn av rummet, Dansens Hus Lilla scen denna gång, där det hänger fler glitterplagg och tyllkjolar som de byter om till, eller så kompletterar man med ännu en knallrosa hellång tyllkjol eller något annat. Ibland glider dansarna in i en springa i de svarta draperierna som klär in väggarna för att hämta ficklampor med olikfärgade ljus. Vända nedåt mot golvet bildar lamporna ljusrundlar, som dansar, de också, ochsom kan växa och krympa, eller riktas mot tyll eller lamétyg och få olika glöd, glimmer och klang i ljuset.
Bebisarna tittar storögt och koncentrerat, trollbundna ofta av någon detalj. Men, för min del, är det en ännu större upplevelse att se ”funkisarna” från en särförskola. Alla har varsin pedagog eller assistent, en pojke har två. Barnen i denna grupp kan inte gå, några har begränsat synfält, de flesta talar inte, någon får mat genom slang i magen. Pojken med två assistenter hostar och nästan kräks återkommande. Men alla är MYCKET uppmärksamma och följer noga vad som sker. En pojke med spända muskler, somnar en stund, alldeles avslappnad. En liten flicka som är mycket rörlig, men inte gående, närmar sig en av dansarna, svarar på hans rörelser, lutar sig mot honom, ”lånar” hans rytmik och rörelser och gör dem till sina. Det är ett samspel som uppstår i stunden som är fantastiskt att se!
Dansarna är tre de två föreställningar jag ser; Dalija Acin Thelander själv, Noah Hellwig och Jimmie Larsson dansar med varandra, med barnen och för sig själva i ett mönster där det kroppsledes avlyssnar publikens behov och önskningar, samtidigt som de kommunicerar (diskret) med varandra och sitt eget dansande jag. De följer en struktur, möjlig att uppfatta för den vuxne, av scener, sekvenser med olika dynamik, dans-dans och olika rörelsespråk.
Dalija Acin Thelander är efterfrågad världen runt; undra på det! Att varje aspekt av en föreställning och ett möte med de allra yngsta eller de med begränsade uttrycksmöjligheter är genomtänkt i detalj, är uppenbart. Och som dans? Varierad, rik samtida dans: stora, flytande armrörelser, kraftfulla ryggradsrörelser och subtila fingerdanser. Rullande, stående, gående, plötsligt en lekfull ”följa-john”-lek runt i rummet – det här är lustfyllt för dansarna också! Tydliga scener som bildar kompositoriska bubblor avbryts av mellanperioder av vila eller stillsamhet. Fotstampningar, armbågsdunk i golvet…nån som hänger på?
Rummet är ganska mörkt, men ingen blir rädd – varken ”normisar” eller ”funkisar”. Kanske för att det inte finns några referenser? Detta liknar inget annat, det är nytt, öppet, vänligt, varmt och ändå en explosion av intryck och uttryck, färger, ljus, musik, ljud och mänskliga kroppar med snälla ögon i spännande glitterdräkter. Storartat för dessa våra minsta.

Margareta Sörenson