Ny koreografi med stor spännvidd till härlig levande musik

Så härligt det är att återigen få uppleva Kammerballetten på Takkelloftet i Operaen i Köpenhamn. Denna återkommande sommarfestival, som grundades år 2018 av den virtuosa Trio Vitruvi med pianisten Alexander McKenzie som konstnärlig ledare, är med sin kombination av levande kammarmusik och nyskapad koreografi ett mycket berikande kreativt projekt med dans och musik av hög kaliber.
Mycket intressant inleds programmet i år med ett nytt verk Unio av den prisbelönta 33-årige ryska koreografen Ilya Jivoy, som är utbildad på Vaganovaakademin och har dansat i och koreograferat vid Mariinskij Balletten. Men tillsammans med sin hustru som har släkt i Ukraina har Ilya Jivoy vänt Ryssland ryggen och har i likhet med många andra dansare flytt västerut. Det är ett fint initiativ av Kammerballetten att i år invitera denna ytterst begåvade koreograf.
Til lettiska Peteris Vasks både drömlika och intensiva Plainscapes i en version för pianotrio upplever vi i Unio fem härliga dansare från Den Kongelige Ballet (Alexander Stæger, Emma McKenzie, Marcin Kupinski Ryan Tomash och Stephanie Chen Gundorph) göra sin entré tätt förenade på rad. Det är en stor musikalitet i koreografin. Där dansarna faller, byter position i raden och bryter ut i solon och duetter. Bland annat är Ryan Tomash excellent i sitt lekande solo, innan han hittar fram till den sköna Stephanie Chen Gundorph i en uppfinningsrik duo.
Men även om de fem dansarna frigör sig från varandra, hittar de ihop igen tillsammans i raden, på samma sätt som de hjälper varandra när de fallit på marken. Det viktiga är själva gemenskapen.
Amerikanska Kevin O’Day har till Andanten ur Schuberts trio Opus 100 koreograferat solot When the sun is down till den dejliga och expressiva Alba Nadal, som för närvarande är solist i Badishes Staatstheater i Karlsruhe, men mellan 2004-2019 var medlem i Den Kongelige Ballet. Hon gör sin entré i rokokoinspirerad jacka, men tar allt eftersom av sig allt mer av kläderna i den frihetssökande dansen med många vridningar och expressiva armrörelser. When the sun is down är först och främst ett riktigt fint återseende med den mångsidiga Alba Nadal.
Den 26- åriga Tobias Praetorius, som är solist i Den Kongelige Ballet, har koreograferat sedan 2017 och utvecklas hela tiden som koreograf. Till utdrag ur Brahms trio Op. 8 har han nu med djup förståelse för både musiken och de två dansarna, Alban Lendorf och Mayo Arii, koreograferat duon Neue Bahnen om ett par, som försöker hitta fram till varandra för en kort stund.
Alban Lendorf, som på grund av knäskador alltför tidigt har varit tvungen att avsluta sin karriär som solodansare vid Den Kongelige Ballet, medverkade också i Tobias Praetorius fina koreografi Rocaille på Verdensballetten 2022 tidligare i sommar. Nu har han en ytterst elegant partner för Mayo Arii (tidligere Hamburg Balletten, nu Den Kongelige Ballet), som visar prov på raffinerad tåspetsdans och blir vackert lyft av Alban Lendorf. Det är en sann stjärnstund att se det karismatiska paret i detta mjuka, känsliga och poetiska och neoklassiska pas de deux, som ger associationer till Jerome Robbins’ ”Dances at a Gathering”.
Efter pausen blir det ett något mer aggressivt parförhållande, vi upplever i israelisk-tyska Ella Rotschilds tragikomiska och groteska teatraliska duo Unpair. Den lilla stjärnballerinan Maria Kochetkova gör sin dramatiska entré i lång blå klänning och på höga klackar, medan den långa Sebastian Kloborg i byxor och skjorta långsamt rullas fram ur en stor ihoprullad golvmatta. Med stoiskt lugn sitter Alexander McKenzie vid flygeln och spelar Schuberts menuet opus 600. Ett härligt och kontrastrikt sceneri.
På den utrullade mattan får vi uppleva hur äktenskapsdramat utvecklas för fulla fysiska krafter, och Sebastian Kloborg imponerar, när han också låter frustrationerna få fritt utlopp i en ström av ord. Ella Rotschilds koreografi är en uppfinningsrik framställning av scener ur ett disharmoniskt äktenskap, som blir enormt väl dansat och agerat av de två freelance-dansarna till musik av Schubert.
Den brasilianske koreografen, Juliano Nunes, som bl.a. har dansat i Nederlands Dans Theater, har med det avslutande verk Lost in Time skapat ett mycket tidstypiskt verk, där han upphäver den klassiska dansens könsspecifika roller och steg.
Alla fyra dansarna – två män och två kvinnor – är likadant klädda i blå toppar, blå strumpor och långa lätta tyllkjolar, och bl.a. trippar de alla tillsammans iväg på halvtå. Här finns både fina solon, duon och trios, och inte minst en duo med Den Kongelige Ballets solister Sebastian Hyanes och Astrid Elbo fascinerar. Men även Ève-Marie Dalcourt och Toon Lobac (båda tidigare dansare vid Nederlands Dans Theater) är skickliga dansare i det lite för långa verket till Alexander McKenzies varierade och dynamiska musik med Trio Vitruvi.
På det hela taget är det under hela kvällen en ren fröjd att lyssna till Niklas Walentins fiolspel, Alexander McKenzie på piano och Jacob la Cour på cello i Kammerballettens mycket omväxlande program, där musiken spelar en så viktig roll.

Programmet spelas på Takkelloftet till och med den 20 augusti.

Vibeke Wern