Generöst tillmötesgående musik för stora känslor

Solen gassar och lämnar ingen vrå dunkel på den lilla scenen. Detta är hemma hos Gun och hennes katt Majs: ett flickrum, en säng, rosablommiga tapeter. Publiken sitter i gräset runt om; och titt som ofta vandrar de två rollfigurerna ut bland åskådarna. Ändå känns det som ett litet tätt knutet drama, och temat är förstås av det slag som får barn, 6- 9 år, att spetsa öronen: skilsmässa. Alla känner till detta, om av egen erfarenhet eller via kompisars.
Irena Kraus har en lång erfarenhet av dramatik för barn, vid sidan av att vara Mats Eks dramaturg för hans dansdramatik. Hennes libretto utgår från barnens plats i familjen och deras känsla och förståelse.
Guns föräldrar bråkar och ska skiljas. Katten Majs står henne bi. Två unga operasångerskor, Jessica Elevant och Ulrika Skarby, spelar och sjunger rollerna, live och mickade, musiken och kören, som spelar mamma och pappa, är inspelade. Stort ljud, stora känslor!
Daniel Nelsons musik är generös och tillmötesgående. Teater för de yngre barnen är ofta en förstagångsupplevelse, opera för barn ännu sannolikare ett nytt möte. Men musiken, sångstämmorna och de skolade operarösterna ger ett stort utrymme för allt som skakar om i Guns liv: hur ska det bli nu? Innebär detta också skilsmässa från en älskad katt? Vad innebär det nya varannan vecka-livet? Orden ”varannan vecka” blir till en oroande, tickande duett mellan katt och människa, där operans tradition av att upprepa fraser plötsligt får en alldeles rimlig funktion.
Till skillnad från en del andra operor på dagens scener finns här ingen koreograf, men regissören Gustav Englund har arbetat med rörlighet och katt-aktighet, även om det kan finnas stereotypier när det gäller barns rörelser, som Guns sömngångar-äventyr där hon nästan faller. Men musikens makt är stor och dess förmåga att bära starka känslor enastående. På sångens vingar får en alldeles vanlig skilsmässas barnperspektiv luft och svängrum, och det, trots allt, nästan lyckliga slutet ramas också in av försiktighet och en lugnande tillförsikt.

Margareta Sörenson