Verdensbalettens årliga sommarturné

Tobias Praetorius har skapat en lyrisk och lättvingad balett till Hennes Majestät Dronningen av Danmark, som har kunnat ses under sommarturnén för det danska balettkompani som kallas sig Verdensballetten.
Efter Verdensballettens premiär i parken vid Sølyst norr om Köpenhamn reste operasångaren Jens Christian Wandts årliga scenprogram av balett, musik och sång vidare på sommarturné i Danmark till och med den 5 augusti med inte mindre än 13 turnéstopp vid platser som exempelvis Jelling Højene och Den tilsandede kirke, i Skagen, där det hela tog sin början år 2008.
Att välja historiska byggnader, parker eller havet som bakgrund är karakteristiskt för projektet, som alltid äger rum under bar himmel och mästerlig musikalisk ledning av violinisten Niklas Walentin och pianisten Alexander McKenzie och enligt den nu välkända formeln, där Wandt som konferencier inleder kvällen med Aksel Schiøtz-klassikern, I de lyse nætter. En sentimental serenad, som bara få känner till idag, men som har blivit till Wandts signatur och kärleksförklaring till de danska sommarnätterna samt i sambandet med just balett.
Stämningen är förväntansfull och familjär och Wandt introducerar och intervjuar respektfullt och med avväpnande humor många av de medverkande konstnärerna på scenen, som både han och vi i publiken snart känner oss personligen bekanta med.
I år är berättelsen i särskilt hög grad uppbyggd kring projektets konstnärliga ledare, den australiensiska solodansaren från Royal Ballet Steven McRae, som redan i 20-årsåldern fick en allvarlig skada, en ruptur av akillessenan, som för de flesta dansare skulle ha betytt slutet på karriären. Mot alla odds kämpade han sig tillbaka till scenen, men 2019 hände det på nytt, och McRae har nu med övermänsklig uthållighet och efter en rad operationer övervunnit sin skada och är återigen på scenen.
Jens Christian Wandt berättar också om kvällens ballerina, Iana Salenko, som är solist i Berlin, men ursprungligen från Ukraina, och som sedan den ryska invasionen har medverkat i en rad välgörenhetsföreställningar till förmån för krigets offer.
Denna sommar dansar Salenko med sin man Marian Walter koreografen Kristen McNallys Côte à côte. En duett, som ursprungligen skapades 2014 till en dikt av prins Henrik med samma namn, där prinsen i Katrine Rings ljudbild med känsla och en mörk och rosslig stämma stadigt läser sin text, medan han andas tungt och Gabriel Faurés musik Aprés un reve tillför verserna en intensiv fysisk och andligen drömmande dimension.
Jens Christian Wandt berättade för publiken att prins Henrik efter premiären vänligen hade rosat den lilla dansverket, men påpekat att kostymerna och särskilt mannens kläder påminde om en militäruniform – och att detta verkade inrymma en berättelse om avsked som inte fanns i dikten. När Wandt frågade vad dansarna borde ha på sig svarade prinsen: ”Allrahelst ingenting”.
Därför dansar Marian Walter i årets nyuppsättning med bar överkropp och Iana Salenko i en hudfärgad topp, men den koreografiska berättelsen är fortsatt problematisk, för den står heller inte i samklang med prinsens dikt.
”Du kaldte på mig og jeg forlod jorden/for at flygte med dig mod lyset/himmelen åbnede sine skyer for os/ukendt storhed, glimt af guddommelige.” Så låter det i Romain Bussines’ poesi, som har inspirerat Faurés kammarmusik, och det är snarare det, McNally illustrerar i dansen, når Marian Walter lyfter Iana Salenko över huvudet i ett episkt lyft, eller paret med smärtsamma ansiktsuttryck intar förvridna uppställningar.
Men Côte à côte är ingen dikt om transfiguration, saknad eller att skiljas åt, snarare, som ju titeln antyder, handlar den om motsatsen: En taktil beskrivning av två människor sida vid sida, med en längtan efter att få bli till ett enda kött, En lycklig, intim och erotisk fantasi om att täcka sin älskades hals och öron med ett broderi av kärleksbetygelser under ett ögonblick när tiden står still.
Det kunde ha varit fint att få se idéen förlöst i prinsens anda. Varför inte be att Tobias Praetorius återuppsätter Côte à côte under nästa sommar, och varför inte med prins Henriks känsla för sensuella, feminine skulpturala former?
Till dronningens regeringsjubileums ära har Praetorius i år skapat en vignett kallad Rocaille för Astrid Elbo och Alban Lendorf. Inspirerad av rokokostilen har den unga koreografiska hovleverantören nästan tecknat ett slags monogram av galant och lyriskt lätt strömmande dekorativ dans, med Elbo och Lendorf i fantasifulla kurviga, buktande förlopp till andra satsen av W.A. Mozarts Pianosonat nr 12.
Praetorius förklarade före visningen, att bokstäverna C och S, som har inspirerat rocaille-formen, utgör en del i hans formgivning, men ett M för Mozart och Margrethe kunde även gömma sig i den dansade stuckaturens mönster.
Rocaille är med sitt botaniska, organiska språk i harmoni med arrangemangets utomhusnatur, där de klassiska numren som adagiot från det stora pas de deux-et ur Marius Petipa och Peter Tjajkovskijs Törnrosa utan ett definierat rum till dess arkitektur och utan tillräckligt stor scen för dess dynamiska framfart inte blir så övertygande.
Rummet är en grundläggande utmaning för föreställningar under bar himmel och dans som är koreograferad, som egentligen också gäller för Danse Russe ur Svansjön i Peter Martins’ koreografi, som dock framför överbevisande här av Astrid Elbos påtagliga förföriska figur och Alban Lendorfs mjuka styrka och precisa, kosackartade accenter i nationaldansen.
Valet av Danse Russe som del av Verdensballettens program är, med Jens Christian Wandts ord, en markering av att den rika ryska kulturskatten är omistlig, och att konsten bör motstå krigets härjningar.