Oskönt plask i Svansjön

Konsthallen Artipelag öster om Stockholm firar sitt tioårsjubileum med ett musikprogram vid sidan om konstutställningarna, denna sommar dominerad av den stora Anselm Kiefer-utställningen. Med Alexander Ekmans fantastiska Vanmakt i friskt minne sedan i våras är förväntningarna stora, när Svansjön ska ges som musikaliskt skådespel på Artipelag.
Claes Fellbom deklarerar i uppsättningens program att han velat återvända till den folksaga som är grund för Pjotr Tjajkovskijs musik och Petipa-Ivanovs koreografi. Han tänker sig att berättelsens huvudtema är att män ofta vill göra om kvinnor efter sina egna önskemål. Och det är sant, folksagorna har gott om plats för tolkningar och också den följande idén att låta historien utspela sig i medeltid och nutid parallellt är tänkbar. Om- och nytolkningarna av Svansjön har sedan 1980-talet varit många, och om någon vill fortsätta att utforska ett onekligen slitstarkt och gåtfullt verk, varför inte?
Men alltför mycket är oklart i den komprimerade berättelsen. Inte dess storyline, som i stort sett håller sig till originalet, men laborerandet med två tidsrymder är alldeles för komplicerat för att den delvis amatörmässiga ensemblen ska kunna gestalta den övertygande. Rothbart som dubbelroll för trollkarl och frånvarande pappa blir tung att bära, och att pressa in en trafficking-problematik i svanflickan blir alltför svårt att ro i hamn. Att växla mellan tal, skådespel och sång är inte enkelt, och för dansinslagen saknas koreograf, de ”är utformade i samarbete med ensemblen”, vilket betyder en osäker blandning från underhållningsdans, aerobics och, hör och häpna step. Inte undra på att publiken fnissar i finalens stora balscen – är detta en parodi eller en seriös Svansjön-light?
Mest övertygande är den musikaliska reduceringen av detta stora verk för symfonisk orkester. Tjajkovskijs musik är fantastisk och tålig, Susanne och Eric Francett på violin och kontrabas, tillsammans med Victor Fellbom på klaviatur (som kan låta som det mesta i ett orkesterdike) har komprimerat och klippt effektivt. Susanne Francett sjunger också ordlöst några av verkets ledmotiv, fint och känsligt.
Utan ord är långt bättre än oskönt sammansatta texter. Claes Fellbom, som en gång i världen grundade Folkoperan (tillsammans med Kerstin Nerbe och Krister Fagerström) är en ringräv, snart 80 år och professor i operaregi vid Musikhögskolan i Stockholm. Nog hör han att denna Svansjö skvalpar och plaskar oskönt, att dissonansen är nära nog total mellan musik och gestaltning? Varför inte nöja sig med ett konsertant framförande och låta kantiga skådespelarinsatser få stå på tillväxt.

Margareta Sörenson