Om just dans – eller balett

Strax före midsommar bjöds en Balettgala på Kungsbacka Teater. En kväll, ett tillfälle, en unik gala, som det stod i programmet. Vad kunde vi då förvänta oss av en sådan galaföreställning? Jo, en mångfald av balett byggde galan och förmedlade balettkonstens underbart böljande rikedom. Genomgående presenterade konferencieren Heléne Friberg de soli och pas de deux eller trois som dansades, men nöjde sig inte med det. Hon satte in dem i ett sammanhang och gav en både kortfattad och talande baletthistorik. Utan tröttande pekfingrar kunde också konstateras att det som spelades upp på scenen likaså var ett pärlband ur balettens historia. En mycket levande sådan.
Det finns anledning att fundera lite över vad balett är. Och vad dans är. Inte minst vem är baletten, och dansen, till för? I dagliga livet talar vi om dans, och med tanke på vilket brett och varierande fält det ordet syftar på så är det nog klokt att inte precisera i alltför hög grad. Men också förvirrande eftersom den inre bild var och en av oss bär på kan ge upphov till de mest fnurriga ordväxlingar i ett meningsutbyte teatral scen ur La Bayadère gav dansare från Kungliga Baletten prov med förklaring på de pantomimiska gester som i stor mängd fyllde den romantiska balettrepertoaren. Koreografier ur balettraditionens mest ikoniska repertoar: Nikki Johansson från Svenska Balettskolan dansade ett pas ur den franska romantikens Giselle. Dansare från Kungliga Baletten dansade pas de deux och trois ur de stora ryska sagobaletterna Svansjön respektive Törnrosa. Grand pas de deux ur den legendariska Don Quijote dansades med både charm och (som det hette förr) aplomb av premiärdansare från Den Kongelige Ballet.
Dessa ikoniska baletter samsades med att Laura Persson från Kungliga Svenska Balettskolan dansade ett solo ur en version av La fille mal gardée. Luiza Lopes och Joakim Adeberg från Kungliga Baletten dansade en bild med Drottningen av det rika Arabien ur Ivo Cramérs Den förlorade sonen. Roland Petits känslosamma pas de deux ur La méditation de Thaïs dansades med osviklig perfektion av premiärdansarna Maria Baranova och Emilio Pavan från Bayerisches Staatsballett.
Johanna Björnson hade gjort en fin metavariation för Kungliga Balettens solist Luiza Lopes av Den döende svanen och ett skirt pas de deux inspirerat av balettmästaren Christian Johanssons liv dansat av premiärdansösen Nathalie Nordquist och solisten Jonatan Davidsson, båda vid Kungliga Teatern. Björnssons koreografier band samman de fullödiga styckena ur balettraditionen med de moderna baletter som framfördes.
Och Brahms, vitalt framförd av Kungliga Teaterns premiärdansare Oscar Salomonsson, talade Mats Eks mycket egna språk medan den finurliga Four Seasons av bröderna Gabriel & Jonatan Davidsson bars av musikalitet, inkännande rörelsefantasi och så det oväntade. Den dansades av Oscar Salomonsson och Joakim Adeberg och talade den moderna dansens delvis odefinierade språk liksom Modernt solo av Patricia van Deutekom som dansades oförväget av Dalina Bagheri från Svenska Balettskolan.
Förutom den nämnde ryska balettens Christian Johansson knöts banden till svenska balettrötter också genom smakprov av Auguste Bournonville, vars Kermessen i Brügge förutom värme och leklynne bjöd på det fötternas filigransarbete som i hög grad kännetecknat koreografen. Här var det Det Kongeliges premiärdansare Emma Riis-Kofoed och Jonathan Chmelensky som framträdde så till synes lätt och självklart och med ett sällsynt publikt tilltal – ett alldeles eget balettspråk som förhoppningsvis förvaltas länge. Att se det danska balettspråket på en svensk scen var en riktig glädje. Det unika uttryck som präglar Bournonvilles verk kräver en inskolningstid som få andra dansare, om någon, har. Den Kongelige Ballet framhåller tekniken som sin grundpelare även om det har diskuterats i många år, i hur hög grad man kan eller bör lägga ner arbete på denna sin särprägel. Den baletten har stor variation i sitt utbud, där inte minst modern balett också ryms så avvägningen ger hårklyveri.
Teatersalongen var i det närmaste fullsatt av en publik som var mer än entusiastisk. Den visade med applåder, rop och visslingar att den verkliga favoriten var premiärparet från München i Roland Petits balett. Men bäst eller sämst går inte att tala om en sådan här kväll av enkom oerhört skickliga artister och betydelsefulla verk. Favoriter blir i det här fallet en smaksak för varje åskådare. Inte mindre än sexton danser fick vi se under kvällen som idealiskt slutade när det var på topp. Vi hade med lätthet kunnat se mer. De två timmarna rann som en frisk vårbäck – den träsmak som så lätt infinner sig i dagens oroliga klick- och likes-samhälle lämnade fullständig walk-over. Nöjet och tillfredsställelsen var här och nu vilket gjorde upplevelsen så mycket större! Vi erfor en levande konstart som alltför sällan ges tillfälle att ta del av. Balett och dans är en konst som bäst upplevs ”analogt”, den är efemär i betydelsen att efter föreställningens slut finns den inte konkret. Det gör den skör – men här gavs den till oss som en levande erfarenhet i nuet.
Men – personligen kan jag inte underlåta att nämna den värme och charm som premiärdansarna från Den Kongelige spred, och som gjorde att jag numera förstår vad orden yndig och hygge innebär. De bjöd in oss att ta del i skeendet. Bournonvilles språk som döljer sina tekniska svårigheter och egentligen bara visar fram sin solsida för oss, en karamell så god som någon. Det bästa med den? Den lyfter inte på bekostnad av sina kontrahenter utan bidrar till att åtminstone åskådarens sinne blir lättare och därmed mer generöst – åtminstone för ett ögonblick.
En unik balettgala där premiärdansare, solister, professionella dansare och balettelever på yrkes- och elitnivå uppträder med välkända och nyskapade verk. Hur ofta får man möjlighet att ta del av det? Dansare som dessutom har sin verksamhet på operahus i fyra länder.
Så vad är då balett och för vem? Inte finns det något entydigt svar men en förhoppning är att den får, som den här kvällen, frodas i en samverkan med många dansformer. Den här galan visade hur balett har ändrat skepnad under mer än ett och ett halvt sekel. Att den klassiska baletten inte lever på landets alla scener är inte att förundras över, den lever på många balettskolor och en dröm är att den kan leva ihop med den moderna baletten. Och att Balettgalan kan få det fotfäste som ruckades av pandemin. Denna kväll gav gott hopp. Tack till hovdansaren Johanna Björnsson och dansösen-marknadsföraren Heléne Friberg som genomförde inte bara Balettgala 2022, utan också 2019 på Kungsbacka Teater.

Lotta Harryson