Dyster sommardans i hamnen

Det är en fin tradition, att Dansk Danseteater varje sommor presenterar Copenhagen Summer Dance under bar himmel. Sedan 2018, när Pontus Lidberg övertog ledningen av kompaniet, har Copenhagen Summer Dance ägt rum på Ofelia Plads, som ligger invid vattnet mellan Amalienborg Slot och Operaen på Holmen, där Dansk Danseteater har sin hemvist.
I år blev Copenhagen Summer Dance, som alltid attraherar en stor och blandad publik, presenterat ett par veckor tidigare än vanligt och själv lyckades jag se föreställningen under den fjärde och sista speldagen. (Publiken kunde i år köpa biljetter i prisklasser upp till 200 kr i den dyraste kategorin eller reservera gratisbiljetter i den lägre kategorin.)
Förutom Dansk Danseteater kunde både Skånes Dansteater och Miami City Ballet upplevas på det omväxlande men inte så väl utformade eller tillmötesgående sommarprogrammet med koreografier av Ina Christel Johannessen, Fabio Liberti och Pontus Lidberg.
Dansk Danseteater inledde programmet med norska Ina Christel Johannesens 45 minuter långa och dystra kreation The Hollow Men (De ihåliga männen), inspirerad av T. S. Eliots mörka och drömska dikt från 1925 med samma namn.
En dikt, som bland annat handlar om andlig död och genom föreställingen i brottstycken väldigt fint och klart blir uppläst av en kvinnlig dansare.
Det finns absolut både intressanta och fina delar i Ina Christel Johannesens moderna och aktuella dansverk om förtvivlan, meningslöshet och världens undergång och brist på vilja till förändring. Vi ser bland annat dansare bekymrat hålla handen på hjärtat till dunkla rytmer, och effektfullt ser vi dem springa på stället som om de befann sig på omöjlig flykt från död och undergång.
Här finns fina solon med Dansk Danseteaters skickliga dansare, inklusive Lukas Hartvig-Møller, som även dansade en rörande duo med Merete Hersvik. Men jag skulle så gärna ha föredragit att se The Hollow Men på en föreställning inomhus och inte på scenen i en solbelyst hamn full av liv och ljus. Som inledande verk på Copenhagen Summer Dance verkade det här stycket malplacerat och alltför långt och kom att framstå som pretentiöst och föga tillmötesgående för en ovan danspublik, som sommardansen ändå har till syfte att locka till sig.
Som konstnärlig ledare kunde Pontus Lidberg med fördel ha lärt sig lite av sin föregångare, Tim Rushton, som alltid tänkte på att skapa ett lättillgängligt program till Copenhagen Summer Dance, både när det gäller koreografi och musik.
På grund av sjukdom kunde Skånes Dansteater inte som planerat visa Fabio Libertis gruppeverk Don’t, Kiss, Skånes. I gengäld ställde koreografen själv upp på scenen tillsammans med Jernej Bizjak och uppförde duo-versionen av Don’t, Kiss från 2017, som man 2018 kunde uppleva i Köpenhamn på Close Encounters på Den Frie Udstillingsbygning.
Det blev ett trevligt återseende av Libertis tolkning av två människors möte i en kyss i den dynamiska koreografi, där kontakten mellan männens läppar hela tiden hålls samman både i kärlek och under kamp. En fin, kort och precist utförd duo.
Pontus Lidberg hade kreeret programmets avslutande ”Nya verk” till musik ut Philip Glass Violinkonsert nr 1 från 1987. Här kunde åtta fina dansare från Miami City Ballet upplevas i tjusiga färgglada kostymer och de fyra kvinnliga dansarna bar tåspetsskor. Det var en tio minuter lång fin och njutbar neoklassisk balett med vridningar och höga lyft, men utan överraskningar i koreografin, som framstod som lätt bedagad.
Allt som allt blev inte Copenhagen Summer Dance 2022 inte till någon stor upplevelse. Det är ändå bra att Ina Christel Johannesens The Hollow Men får en ny chans på Takkelloftet i januari och på Dansk Danseteaters vårturné. Sen är det bara att hoppas på att Copenhagen Summer Dance kommer igen med ett nytt spännande program till nästa sommar.

Vibeke Wern