Strålande Giselle på Parisoperan

Även om tillkännagivandet av Aurélie Duponts avsked från posten som danschef vid Parisoperan, för någon månad sedan förvånade och närapå chockerade alla, är en sak säker: den före detta stjärnballerinan lämnar efter sig ett kompani i utmärkt form, vilket framgår av säsongens första kväll, som var en föreställning av Giselle. Denna version skapades 1991, med anledning av balettens 150-årsjubileum av Patrice Bart och Eugène Poljakov, och är en engagerad iscensättning och återupplivning av Jean Coralli och Jules Perrots ursprungliga koreografi från 1876.
Applåderad från det ögonblick hon träder in på scenen i rollen som den sorglösa och livliga flickan från landsbygden som älskar att dansa, anges genast tonen av Dorothée Gilbert.(Som för övrigt nyligen fick utmärkelsen som bästa scenkonstnär från Syndicat professionnel de la Critique) Hennes hisnande teknik, vare sig det handlar om raffinemanget i hennes ”petite batterie”, amplituden av hennes arabesker eller precisionen i hennes balanser, så berättar det om en konstnär i sin karriärs fulla blomstring. Med sin uttrycksfulla mimik och graciösa rörelser förmedlar hon de mest subtila nyanser av känslor som också berättar om Gilbert också enastående skådespelartalang. I första akten förvandlas hon under några sekunder från en skarpsinnig ung flicka till en sviken som inte drar sig för att ge uttryck för en galet stark hjärtesorg som leder till den redan hjärtsjuka flickans död (Inledningsvis i första akten i en dialog med Giselles mamma, har mamman varnat henne för att dansa ö.a.).
Tillsammans med en lika elegant och enastående Albrecht dansar Hugo Marchand sina amorösa fantasier med sådan passion, uppriktighet och övertygelse att även den mest rutinerade balettoman med god kännedom om det här baletten, närapå skulle glömma att just den här prinsen redan har en fästmö, vilket är hjärtpunkten i Giselles tragedi.

Drabbad av ånger, sorg och saknad förvandlas Marchand under andra aktens nattliga scen i den djupa skogen där de hämdlystna vilierna härskar till en tragisk prinsgestalt. Vilierna är unga flickors själar, som i sitt tidigare liv har svikits av sina otrogna älskare och som nu tar hämnd genom att locka männen att dansa sig till döds. I luftiga tutus, av vit tyll, gasväv och vitt bomullstyg uppnås i den vita akten ett fullkomligt hypnotiserande fantasteri av praktfulla steg tack balettkårens fantastiskt väl avstämda skicklighet. Tillsammans med Marine Ganio och Ines MacIntosh är det Valentine Colasante, som dansar den ledande rollen som den oförsonliga Myrtha, vilierna drottning. Dessa sorgliga spöken formar ensembletablåer av fullkomligt fantastisk skönhet, alltmedan Gilberts lätthet och fina långa linjer förvandlar hennes Giselle till en uppenbarelse av annan värld. När Albrecht, i sin sorg och saknad lyckas nå fram till henne, gör han det så innerligt och ömt vis att vi i publiken tåras.
När han senare ska tvingas att dansa ihjäl sig lyckas Marchand med bedriften att se ut som om han slängs upp i luften, förtrollad av mystiska krafter, alltmedan han oklanderligt utför sina sex entrechats – de fullkomligt perfekta bravura-hoppen – innan han låter sig landa.

Deras sista pas de deux bjuder på ögonblick av sublim intensitet prat med tragisk hjärtesorg. När gryningljuset tvingar skuggornas systerskap att försvinna, måst också Giselle göra det, men inte förrän hon har räddat Albrechts liv. En förkroppsligande av en kärlek starkare än döden, en av 1800-talsromantikens viktigaste verk, som under kvällar som denna fortfarande vinner publikens starka genklang.

Giselle spelas på Palais Garnier till och med 16 juli.

Simona Gouchan