Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Visuell kraft med eftertänksamma medel

2022-06-20

Fakta:

Namn: Duende
Koreografi: Linda Blomqvist
Musik: Musik & ljuddesign: Franz Edward Cedrins & Linda Blomqvist, Sång: Klara Ek
Ensemble: Med & av: Pär Andersson, Linda Blomqvist, Mikko Hyvonen
Plats: Dansstationen i Malmö
» https://www.mynewsdesk.com/se/dansstationen/pressreleases/linda-blomqvists-duende-paa-dansstationen-7-8-juni-3185345

De tre dansarna sitter barfota på den stora arenascenen med publiken på tre sidor runt scenen nedanför Dansstationens traditionella scen, med ryggen mot publiken. En starkt sakral sång och musik ljuder över hela teaterlokalen, musik som sätter sin prägel på starten av föreställningen
Duende med sin allvarliga ton och stämning.
Sen börjar de tre dansarna röra sig runt i ett milt ljusdunkel i varierat rörelsemönster mellan dans och vitala utspel medan ett ljus av gult och blått syns uppe i en del av taket.
Färgerna gult och blått, som i den flagga som tillhör Ukraina – och Sverige. Därefter en snabb växling mellan mörker och ljus, om och om igen, vilket skapar viss dramatik.
Det blir även mörka gestalter mot en ljus bakgrund, snabba bilder med närmast grafisk design.
Dansarna med sin mjuka, lätt melankoliska dans tar hela scenen i besittning för att snart fokusera handens rörelser, i olika formationer (vilket påminner om Göran Lundborgs bok Handen i den digitala världen, om hur viktigt det är för hjärnan att röra händerna, i vår tid).
En vacker bukett med röda rosor på plats vid scenkanten plockas plötsligt upp av Linda Blomqvist som lämnar över buketten till dansaren Mikko Hyvonen. De två börjar dansa en klassisk pardans, som om rosorna (traditionell romantisk symbol) utlöst en stark känsla av kärlek. Men sen delas rosorna upp i tre små buketter där var och en får sin del.
Efter en stund läggs alla rosor på golvet vid scenkanten, rummet fylls av orolig musik med dansarna i ryckigt, speedat tempo, allvarlig mimik, snabba stressade rörelser.
Plötsligt har alla barfotadansare skor på sig, dansen blir mer strikt, en annan slags dansrörelser med sin känsla för det strikta.
Därefter öppnar dansaren Pär Andersson Dansstationens ytterdörr vid scenkanten, helt oväntat lyser vardagskvällens sol in i teaterlokalen.
Tystnad, sedan börjar Mikko Hyvonen dansa vilt och skrika som ett sårat djur, högt, ilsket, frenetiskt, om och om igen.
Tills den andre stänger dörren – ännu mer tystnad följer.
I slutet tar Mikko Hyvonen upp rosorna, drar av alla de vackra blombladen som blir till en röd massa på scengolvet.
Föreställningen blir till en färd genom olika känslor och berättelser med visuell kraft, men eftertänksamt.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser