Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Från politisk litteratur till intetsägande underhållning

2022-06-16

Fakta:

Namn: Tivoli Variete ////
Ensemble: Se vidare under recensionstexten.
Plats: Glassalen, Tivoli respektive Metronomen, Frederiksberg, båda teatrarna ligger i Köpenhamn

Varietéer och kabaréer är alltid en del av CPH Stage. Det är underhållande, men svåra genrer, som lätt kan gå fel och sluta i ett innehållsmässigt intet. Detta till trots försöker Tivoli nästan varje säsong att sätta upp en varieté i glassalen, Tivoli Variete. Det lyckas heller inte i år när skådespelaren Rasmus Botoft som konferencier står i spetsen för dumheterna i Glassalen, som är Poul Henningsens karakteristiska åttkantiga glasbyggnad från 1946.
Rasmus Botoft står själv för ett av de bästa numren i kabarén, nämligen en sketch med Else från Vestegnen (en förort väster om Köpenhamn). Hon är en rollfigur som publiken väl känner till från tv-satiren Rytteriet. Else har gått en kurs i att se in i framtiden under vintern och nu vill hon spå en åskådare i kaffesump och tarotkort. Det är knasigt och kul och kanske den enda gången som det finns plats för skratt, trots att programmet består av en standup-komiker.
En annan höjdpunkt är flamencodansaren Selene Muñoz och slagverkaren David Hildebrandt, som skapar en medryckande flamencodans med modern twist. Paret skapar inledningsvis rytmen med papperssolfjädrar, som de kramar ihop och kastar på varandra. Senare blir det en duettmellan hans slagverk och hennes stampande och steppande skor. Det är sensuelt och medryckande.
Tre dansare från Pantomime Teatret är ingår även i varietén, men på den lilla scenen finns det nästan ingen plats för dansarna Jennifer Wagstaffe, Vincent Vernal og Luis Fernando plus orkestern. Koreografin Meet Cute av Robert Thomsen är för övrigt Ok. Det känns igen från Pantomime Teatrets repertoar. Det är ett menage a trois med två sjömän, som är mer intresserade av varandra än i flickan som längtar efter en käreste där hon sitter på en bänk och väntar på att något i den rätta riktningen ska inträffa under sommarkvällen.
Vad en cyklande kock, som lagar mat på ett mobilt cykelkök gör i varietén förutom att sprida os, trots att han bara levererar smakprover till tre fyra i publiken till priset av obehagligt matos, är inte lätt att förstå. Handlar det om att göra reklam för ett nytt koncept, för att gynna någon i familjen? En joddlare som inte kan joddla eller en sångare som förefaller oengagerad gör att tristessen växer. Till slut längtar man bara efter att få komma ut ur Glassalen för att istället få njuta av Tivolis blomstrande trädgård utanför.
Mer substans finns i Teatret Optimis kabaret Aakjær – Jeg bærer med smil min byrde
Aakjær Jeg bærer med smil min byrde forestilling
(Aakjær, jag bär med ett leende min föreställningsbörda)med skådespelaren Allan Høier och gitarristen Allan Sjølin. Genom musik, sång och en monolog porträtteras diktaren och agitatorn Jeppe Aakjær (1866-1930), en av de viktigaste företrädarna i den litterära genre som i Danmark går under beteckningen ”Det folkelige gennembrud”, alltså en motsvarighet till de svenska arbetarförfattarna, som gav samhällets fattigaste människor röst. Det handlade om dem som saknade rättigheter och inte ens hade rösträtt. Jeppe Aakjær är en av de få danska författare, vars litteratur helt konkret har givit upphov till samhällsförändringar. I sin roman Vredens Børn – En Tyendes Saga (1904) satte Aakjær fokus på underlydandes omänskliga arbets- och livsvillkor, och det var en så förskräcklig läsning, att en riksdagskommission tillsattes, som fick till uppgift att föreslå lagändringar. Allt detta som resultatet av författarens arbete. Aakjær bidrog också till att grunda lantarbetarföreningar som blev föregångare till fackföreningar. ( Alltså ett engagemang av likartat slag som svenska Ivar Lo-Johansson ö.a.)
I en monolog, som är en dialog mellan Jeppe Aakjær och Döden, som med lien i högsta hugg kommer för att skörda diktarens huvud, vid endast 63 års ålder, berättar författaren under sina sista minuter hela levnadshistorien. Allt ifrån hur han föddes i ett fattigt arbetarhem till sin död, som en över hela landet vida känd berömdhet, och då särskilt älskad för sina folkliga sånger.
Det är inte svårt att gripas av historien om den fattigdom som fick sin betydelse både konstnärligt och politiskt, men det är ändå en riktig low budget-föreställning – med en lie och en fickplunta som enda rekvisita – kanske vill man fånga nya läsare och ny publik som inte känner till Aakjær tidigare? Han som under början av 1900-talet spelade en så viktig roll för samhällsutvecklingen i riktning mot demokrati och jämlikhet.
Dessa få medel till trots lyckas artisterna förmedla ett både melankoliskt och muntert porträtt av Aakjær särskilt med hjälp av hans skatt av visor. Dessa sånger ingår i den danska Højskolesangbogen och de sjungs än idag på Danmarks många högskolor. Det är titlar som Jens Vejmand, Jeg er havren, Nu er dagen fuld af sang och många andra i Danmark välkända visor, som många i publiken inte kan låta bli att stämma in i. Allra sist sjunger alla med i avslutningen i den gemensamma avskedssången ‘Skuld gammel venskab rejn forgo’, som Aakjær jylländska översättning av Auld Lang Syne.

Fakta
Tivoli Variete
Glassalen, Tivoli
Koncept, ide og iscenesættelse: Rasmus Botoft
Medvirkende: Alice Carreri, Morten Kryger Wulff, Mads Vegas, Eva Jin, Selene Muñoz, David Hildebrandt, Michael Simpson, Pantomime Teatret, Zirkus Orchestra
Lysdesign: Jacob Bækmand
Lyddesign: Martin Guldmand

Aakjær Jeg bærer med smil min byrde forestilling
Metronomen, Frederiksberg
Teatret OPtimis
Medvirkende: Allan Høier og Allan Sjølin
Instruktion: Bo Skødebjerg
Forestillingerne er en del af CPH Stage

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser