Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Läckra killar i sandaler och sockor

2022-06-12

Fakta:

Namn: M.I.S. - natten Lang
Koreografi: Jannik Elkær och Kristoffer Louis Andrup Pedersen
Regissör: Dramaturgi & Visuella Medier: Christoffer Brekne
Musik: Musik: Alice Carreri och Rune Kaagaard Orkester: Mames Babegenush
Ensemble: Don Gnu med dansarna Jannik Elkær, Kristoffer Louis Andrup Pedersen och Petras Lisauskas , Ljusdesign: Ville Aunola
Plats: Teater V Prøvesalen i Valby
» https://www.dongnu.dk

Påminner den moderna mannen om de komiska männen i filmhistorien? Exempelvis Laurel and Hardy (Helan och Halvan), Chaplin och Bröderna Marx? Alltså de knasiga olyckskorparna som ofta råkar illa ut, och blir till åtlöje och sällan blir framgångsrika. Det är i alla fall så som män porträtteras i Don Gnus föreställning M.I.S. – natten Lang(M.I.S. – natten Lång).
Bokstäverna i titeln är en förkortning av ”Män i sockor” men titeln har också en del andra konnotationer, och det gäller bland annat sexuella. Men det stämmer också att föreställningen handlar om män i sockor och sandaler. Denna fotbeklädnad är tydligen absolut tabu i modekretsar, men kanske skapar de tre enormt skojiga och charmerande dansarna Jannik Elkær, Kristoffer Louis Andrup Pedersen och Petras Lisauskas en ny trend med sina hemstickade randiga raggsockor i fula sandaler? Den välslipade orkestern Mames Babegenush, som står i ett hörn på scenen och spelar en slags Balkan-folkmusik med skandinavisk touch, har i varje fall redan anammat sandal och sock-modet.
Redan utanför Teater V Prøvesalen i Valby börjar föreställningen M.I.S. – natten Lang, när Jannik Elkær och Kristoffer Louis Andrup Pedersen lockar publiken att beundra och känna på en lång planka, som de släpar runt på. Plötsligt så visar det att plankan hamnat i hand på publiken som lätt låter sig manipuleras att bära in plankan i teatersalongen. Alltsammans i regi av dansarnas mimik och gestik. På scenen blir plankan utgångspunkt för cirkustrick, när den används som en vertikal kinesisk påle, medan den i vågrät position blir till en påk att slå omkull varandra med i stumfilmsartade upptåg. Även publiken verkar befinna sig i överhängande fara för att få plankan i skallen, men de skickliga dansarna har naturligtvis enorm koll på sitt långa stycke till rekvisita. Som hos de stora stumfilmskomikerna blir sättet på vilket plankan hanteras samt all annan rekvisita, en bild på deras allmänna strävan, förhoppningar och inbördes relationer. Det handlar inte bara om vanlig simpel komik när en dansare smackas till med plankan i baken, eller får en stor plastboll i huvudet.
Petras Lisauskas agerar den självhävdelsefulla och egocentriska latino-lovern, vars macho-ambitioner upprepade gånger faller platt, och detta till trots försöker han med en aldrig sviktande optimism och självtillit att imponera på publiken med sina svällande muskler, förförande danssteg och vickande höfter. Men alla hans ansträngningar tycks förbli fruktlösa bara för att han bär så trista svarta skor och inte den typ av randiga hemstickade raggsockor i sandaler, som alla de andra på scenen gör.
Lyckligtvis (eller kanske precis tvärt om) blir denna sydländska Casanova invigd i den knasigt omanliga och föga attraktiva nordiska sandal-klubben. På en liten röd matta och iförda stora änglavingar, som till och med flaxar livligt i vindmaskinens sus, dalar ett par riktigt fula sandaler ner till honom från scenhimlen. Nu är han äntligen med i gänget. Och så blir det invigningsfest där publiken också inviteras upp på scenen för att dansa i ring till medryckande balkanrytmer. Det blir till en härlig vild fest likt de i en Emir Kusturica-film. Petras Lisauskas har en fantastisk återhåller mimik, som får publikum till att brista ut i skratt upprepade gånger, med andra ord är han i varje fall förförisk på något sätt och vis, med eller utan sandaler.
Olyckor och nederlag är en del av allas vår tillvaro, men livsvisdomen handlar om att inte ta det hela på alltför stort allvar. Det är budskapet i M.I.S. – Natten Lang. Även teman som sammanhållning samspel och mobbing handlas på ett fint sätt i föreställningen, där själva publiken blir inkluderad samtidigt som den blir utnyttjad som stadsbud som får flytta grejor innan de inviteras upp på scenen i den gemensamma dansen.
M.I.S. – Natten Lang kan ses av hela familien, och många mindre barn skrattade gott åt Don Gnu när de ännu en gång visade prov på att dans kan skapa värme och gemenskap och inkludera åldersgrupper och nationaliteter och annat som annars hotar att skilja människor åt.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser