I slakthusets köttkrok

Den mångtydiga föreställningen Limbo är andra delen i Uppercut Danseteaters trilogi Plejer er død. Man kan också se föreställningarna var för sig, förstår man via PR-materialet. Själv har jag inte sett den första delen, Samba, där åskådaren möter karaktären Pig – och får se hur svinaktigheter och maktlystnad fyller våra liv. Pig som kanske är en bild av vår inre svinaktighet, hängs till slut upp i en slakterikrok och där dinglar han hjälplös när föreställningen Limbo startar.
Pigs öde visar att när vi visar upp våra fulaste egenskaper, både i yttranden och handlingar, så beror det ofta på att vi är rädda, förtvivlade, oförstående, osäkra och känner vanmakt. Då släpper vi lös vår inre svinaktighet, eller ”svinehund”, som det heter på klingande danska. Det är när vi slutligen hamnar i detta mörka hål, som är ett inre limbo, som vi blir mer och mer isolerade. Det är en ond cirkel och ju mer motstånd vi möter, desto djupare sjunker vi ner i alla ogärningars djup. När det går helt galet, blir vi fullständigt utstötta ur gemenskapen. Här kan man för övrigt också dra paralleller med vår tids storpolitiska maktspel.
I Limbo får publiken uppleva Pigs kamp för att undvika att hamna på slaktarbänken, även om han redan hänger på köttktoken i slakteriet. Helt eminent dansar Mark Philip det grymtande väsendet kallat Pig, som är inpackad i en hudfärgad kostym, så att han liknar en Michelin-man. Han har trots sin fastlåsta position inte givit upp hoppet om att bli fri och komma ut ur slakteriet.
Vad än Pig tidigare har gjort, så känner vi sympati för honom, för han är ju hjälplös, ångestriden och olycklig. Dessutom påminner han oss om hur vi behandlar våra slaktdjur i vårt groteskt stora förbrukning av kött. Han man en gång i livet sett ett djurs desperata men vanmäktiga kamp för att slippa ifrån ett slakteri, så glömmer man det aldrig – och där han man också bilden av Pig och hans omöjliga situation. Föreställningen ges i ‘FABRIKKEN for kunst og design’ som faktiskt påminner om ett slakteri med sterila och med vita kvadratiska kakel beklädda väggar. Johan Kølkjær har i sin effektiva scenografi lagt till ett genomskinligt förhänge av plast och en blodröd dörröppning med svängdörrar.
På en skena i taket hålls Mark Philip i sin köttkrok igenom slakterihallen och bankar brutalt in sitt huvud i den röda porten, som utgör utgången från detta limbo, och kanske ingången till ett paradis. Att använda sig av skallbenet som en ramm demonstrerar både hans livsvilja och dödsångest. Men fyra svartklädda personer håller honom tyglad och skrämmer upp honom med hetsigt stampande på sina små fyrkantiga bord. De sätter in honom i en minimal bur, och de släpper honom bara fri för att leka katt och råtta. De ger honom högklackade röda skor så att han för en kort stund tror sig vara både fin och fri. Han spankulerar stolt runt omkring på sina höga stiletter, som om han vore en stjärnmodell på en catwalk.
Med de röda klackarna kan också stampa i golvet och därmed kommunicera med de andra. Pig får sin önskan uppfylld, han får leva vidareoch åter bli en del av gemenskapen. Alexander Skjold Henriksen, som förutom att dansa – även är en formidabel slagverkare, spelar Chubby Checkers Limbo Rock på oljefat, festen där de svartklädda kör runt med Pig på ett rullbord, kan börja. Pig känner sig som festens mittpunkt och uppmuntrar på ett sympatiskt och inkluderande sätt publiken till att applådera med i den medryckande rytmen. Han befinner sig verkligen också i festens fokus för rullbordet är slaktarbänken, och det är här han får den slutliga dödsstöten. Efter att ha slaktats brutalt och placerats på det kyliga stålbordet, uppstår Pig i form av sin själ, och kommer ut ur kroppen, som blir hängande kvar på köttkroken, som ett tomt hölster. Insmord i det mörkaste blod kan själen lämna slakteriets limbo och bege sig ut på en ny resa, som säkerligen blir den sista tredjedelen i trilogin Plejer er død.
Koreograf Stephanie Thomasen är – kan man läsa sig till – inspirerad av gamla dödsritualer på Trinidad och Tobago, men dessa referenser fördjupas dock inte ytterligare. Det är väldigt få som på förhand har några kunskaper om dessa religiösa ritualer, men så mycket får vi i publiken i varje fall veta, som att limbo-rytmerna kommer från Trinidad, och kanske det är tillräckligt. Utan kunskaper om karibiska dödsritualer kan man ändå få något ut av den välgjorda och mycket grymma föreställningen Limbo. Dansarna är dessutom helt formidabla i sitt sätt att kombinera breakdance och modern dans. Koreografin innehåller många glidande rörelser, som om dansarna åkte skridskor. Detta blir möjligt eftersom golvet är strött med potatismjöl. Och som publik glider man lätt med in i detta förskräckliga inferno. Limbo är stundtals obehaglig att uppleva, men det är riktigt påtaglig danskonst som är omöjligt att skaka av sig.

Torben Kastrup