Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Dans till sista andetaget

2022-06-04

Fakta:

Namn: Le Sacre du printemps & Common Ground[s]
Koreografi: Pina Bausch, Germaine Acogny och Malou Airaudo
Musik: Igor Stravinskij & Fabrice Bouillon LaForest
Ensemble: Dansare från Pina Bausch Foundation, Écoles des Sables och Sadler’s Wells
Plats: Østre Gasværk
» https://www.cphstage.dk

Årets utgåva av teaterfestivalen CPH Stage har grundligt och väl dansats igång i och med Pina Bauschs tolkning av Le Sacre du printemps med Igor Stravinskijs intill besatthet vackra musik. Bauschs udgave av det legendariska verket är från 1975 och dansas här av 26 unga dansare från 14 olika afrikanska nationer. Det är en spännande icke homogen grupp med vitt skilda dansare, som alla rör sig mycket fritt och naturligt. Dansmässigt befinner de sig nog på lite olika nivåer, men särskilt de kvinnliga dansarna utmärkte de sig danstekniskt, mimiskt och rent inlevelsemässigt.
Scenen är övertäckt med färsk brun mull som om den kom från en nygrävd grav. I den mörka mullen lyser det av ett stycke rosafärgat tyg, där det ligger en kvinna. Så ser scenen ut och vi vet redan från början att, hur grymt historien kommer att utveckla sig. Flera kvinnor i tunna ljusa klänningar rusar över scenen, och slutligen kommer männen i svarta byxor och nakna överkroppar. Med bara fötter stampar dansarna i den mjuka mullen, medan de klaskar med armarna in mot kroppen, som om de på de sättet skulle kunna skrämma bort ondskan. Och de dansar i både större och mindre grupper som om de vill beskydda varandra från något ont utifrån kommande. Eller så slår de en ring kring tyget med den upphetsande färgen och dansar omkring den som för att ringa in det onda. Dansen går vidare med likartade rörelser under stigande intensitet. Alla verkar rädda, de delar ångesten inför vad som ska ske. Vem ska väljas att bli nästa offer.
Le Sacre du printemps är historien om hur en offergåva väljs ut för en fruktbarhetsritual. En man ska peka ut en kvinna som ska offras för det gemensammas bästa. Mannen som ska välja ut offret, ligger med händer och huvud nedborrade i jorden, som om det var självaste moder jord som viskade något till honom om vem hon ville se offrad på fruktbarhetens altare. Han ser själv helt slagen ut och liknar själv ett offer. At ge det rosa tygstycket, som egentligen är en klänning, till den utvalde, är uppenbarligen ett tyngande ok på hans skuldror. Men den uppgiften är han alltså uvald att utföra
Igor Stravinskijs Le Sacre du printemps (1913) är ett av de mest populära dansverk som finns, och många stora koreografer har prövat sina krafter på det. Under årens lopp har vi sett många fina tolkningar av det och det är svårt att konkurrera med Wayne McGregor och Angelin Preljocajs versioner. Men där Pina Bauschs verk är starkast, är i det sista solot, där offret dansar sig till döds i en fullständigt rå och vild koreografi. Först övermannas offret av rädsla och desperation, men strax verkar hon glida över i en annan slags medvetenhet, en annan värld. Klänningen nästan faller av hennes spinkiga kropp, men hon märker inget. Med uppspärrade ögon dansar hon extatiskt och målinriktat, som om hon har accepterat sitt öde och vill fullfölja sin mission så fulländat som hon överhuvudtaget kan. Detta danssolo är så grymt och gripande att man som publik sitter på yttersta stolskanten och hoppas att offret snart måtte slippa undan. Det vanvettet, som lyser i hennes ögon, och som kan läsas ut av varje tillbakahållen rörelse, är outhärdligt.
På programmet finns också verket Common Ground[s], som är koreograferat och dansat av två legendariska dansare, som är över 70 år: Germaine Acogny, känd som ”den moderna afrikanska dansens moder” och Malou Airaudo, en av de ursprungliga dansarna i Pina Bauschs Tanzteater Wuppertal. Common Ground[s] är inte det mest berättande eller lättillgängliga verk som tänkas kan, men det handlar absolut om kvinnlig styrka och systerliga sammanhang. Med en lång träkäpp som en symbolisk åra ror de två kvinnorna igenom tiden och sina egna livshistorier. De upprepar och speglar varandras rörelser. Och de omfamnar och tröstar varandra under denna resa, som kanske är deras sista tur tillsammans. De två äldre dansarna är enormt graciösa och med långsamma vackra rörelser använder de sina armar som om de var dirigenter. När de talar kan vi dessvärre inte höra vad de säger, men det skulle också ha varit tillräckligt med Fabrice Bouillon LaForests vackra och lyriska ljuddesign med allt från cello till fågelsång.

Le Sacre du printemps
Koreografi: Pina Bausch
Dansare från Pina Bausch Foundation, Écoles des Sables och Sadler’s Wells
Musik: Igor Stravinskij
Scenografi och kostymer: Rolf Borzik

Common Ground[s]
Koreografi och dans: Germaine Acogny och Malou Airaudo
Musik: Fabrice Bouillon LaForest
Kostumer: Petra Leisner
Lysdesign: Zeynep Kepekli

Föreställningen är en del av CPH Stage

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser