Linda och Aura presenterar osynliga saker

2022-06-03

Danstidningens medarbetare Anna Sörenson har intervjuat de finska performanceartisterna Linda och Aura som den 11 juni kl 14 kommer att göra ett speciellt performance framför konstmuseet Kiasma i centrala Helsingfors. De kommer närmare bestämt sitta till häst tillsammans med Finlands första president Mannerheim, som är förevigad i form av bronsstaty till häst mitt framför museet. I den spända säkerhetssituation som råder idag i Europa blir detta ett spännande performance med starka politiska konnotationer för Finland som ju som bekant har en lång gemensam gräns med Ryssland. Vi kommer här direkt in i samtalet med Linda Granfors och Aura Haukari, som gärna faller varandra i talet.

– Det började med att vi ville göra trähästar, och Mannerheim sitter ju på en häst, och det är ovanligt, för att vara en staty alltså.” säger Linda.
– Nej, rättar Aura, det började med att vi hade gjort en annan performance, med en annan staty, Diana, jaktgudinnan och att vi ville bada i fontänen!, fortsätter Aura
– Just det, svarar Linda,
– Det började med att vi ville bada i fontänen, fast det var inte i den fontänen utan en annan fontän, den som alla finnar badar i, när det är VM och så. Fast det fick vi inte tillstånd till. Den är visst väldigt skör, säger Aura
Så vips har jag trillat ner i Linda och Auras kaninhål, och är redan inne i vad de själva kallar sin lek-logik. För Linda och Aura har gjort performance konst i dryga 20 år, så det är kanske inte så konstigt att deras arbetssätt ter sig helt sammansvetsat och lite mystiskt på samma gång. Den 11 juni kl 14 ska alltså Linda och Aura göra en performance runt Mannerheims staty i centrala Helsingfors, och det är när jag frågar om verket som vi hamnar i ett samtal om fontäner.
De möttes när de gick på Helsinki Fine Art Academy, och gick båda en workshop i performance första året. De var båda obekväma med att uppträda själva, ”rädda helt enkelt” skrattar båda, så de började göra performance tillsammans. De märkte också hur tvåsamheten flyttade fokus från deras egna jag och kroppar till vad de gjorde på scen; det var roligt och befriande. I början var det experimentellt, fyllt av rastlöshet och nervositet.
– vi var liksom glatt överraskade att vi överlevde varje gång, säger Aura.
– Då var det också skönt att man delade ansvaret för det eventuella misslyckandet. Nu är vi mer som två föräldrar och verken våra barn, säger Linda.
– Vi tycker kanske inte alltid lika, men vi vill arbeta tillsammans och har samma mål, lägger Aura till.
En performance med Linda och Aura är lite som att stiga in i en målning eller kanske en installation. Det finns ett moment av stillhet, med tid att betrakta objekt och rekvisita, betrakta platsen. De är förvånansvärt lika varandra, de har ungefär samma längd och kroppsbyggnad, långt mörkt hår. De är lite som att se en person och dess spegelbild. Fast man vet inte vem som är personen och vem som är speglingen. Verken är platsspecifika, och kostym och rekvisita valda efter platsen. Som i Brushwood, ett verk de gjorde till Performance Art Oslo Festival med temat Sound and Silence; där kommer de båda klivandes fram på knäckebröd. De är klädda i 40-tals klänningar och rekvisitan har tagit inspiration från deras mormödrar och farmödrar under kriget och ransoneringen i Finland; knäckebröd och vitt socker ligger i mönster på golvet. Det räcker med att se en stillbild för att jag ska börja fnittra åt ljudet av att kliva på knäckebröd, på en festival med tema tystnad.
Ett annat exempel är när det gjorde en performance på akvarellens dag i Huddinge i Stockholm. Helt klädda i vitt detonerade de så färgballonger gömda i kläderna på varandras kroppar. Långsamt. Helt o-våldsamt. Snarare med en min som påminner mig om Buster Keaton.
– När det gäller humor är det väl något som kommer med av sig självt, vi brukar skratta åt våra idéer och planer, för ofta är de så tokiga. När vi läser igenom våra gamla anteckningar och idéer kan det stå: ”hundbeteende” eller ”en hög” eller ”konstiga ansikten”, som tema för en performance. När man börjar visualisera sådant så kan man inte låta bli att skratta lite… Humor är något som ingår i vårt förhållande, hur vi kommunicerar sinsemellan, så det har blivit som ett element i performancerna också, berättar Linda.
Det är intressant att höra när de berättar om utvecklingen av sitt arbete. I början handlade det kanske mer om hur det såg ut för betraktaren, som bild, men i takt med att tilliten till deras egna konstnärliga process har verken vuxit och blivit mer och mer skapade ur ett historiskt eller faktiskt innehåll. Föreställningarna har blivit längre, också i takt med att de båda känner sig lugnare när de uppträder, lugnet ger en ny närvaro, de kan vara längre i ”nuet” och ta sig tid att undersöka tillsammans med publiken. De tror också att lugnet kommer av ett genuint intresse för att möta och bjuda in publiken i sina verk. Erfarenheten och närvaron har också gjort att de är mer medvetna om vad betraktaren möter.
– I början var det som publiken upplevde något annat än vad vi hade tänkt. Vi ville kanske vara roliga eller göra något vackert, men publiken uppfatta det till exempel som våldsamt eller otäckt, berättar Linda.
– Och det kommer väl av att vi mest uppträdde, och experimenterade i början, nu är vi inte lika rastlösa. Hur man upplever tiden när man uppträder är märkligt; tiden kan kännas så lång och den kan upplevas som så kort. När man är nervös går det fort, när man är mindre nervös blir man mer uppmärksam på vad som faktiskt händer.
Det beskriver också hur avståndet mellan dem och publiken har ändrats, oavsett om det är en liten intim publik eller ett helt gaturum.
– Nu när vi är äldre ändrar det också hur publiken ser oss, säger Aura, och berättar att publik har beskrivit dem som nästan tidlösa, varken unga eller gamla.
– Vi kan vara barn och tanter på samma gång, skrattar hon.
Installationerna eller scenerna som de uppträder i, bjuder snarare in publiken i föreställningen, än att de uppträder så mycket ”för” dem. Om föreställningen blir lång kan publiken komma och gå, eller om man är på gatan kan de gå förbi. Linda och Aura vill inte att det ska kännas som ett tvång att delta. Eftersom de alltid arbetar platsspecifikt, så får platsen bestämma reglera både för dem och publiken.
Jag frågar dem om deras relation till scenen, som ju automatiskt skapar tydliga roller för alla inblandade. ”
– Ja, en scen kan kännas som långt ifrån publiken, vi vill ju vara på samma plats som dem, och ha kontakt med dem. Vi tror kanske de berör dem mer om de upplever sig inbjuda? Som att verket händer mitt ibland dem, mitt i något vardagligt och att de får fundera på vad som hände? Var det verklighet? Var det magi? Eller något mitt i mellan verklighet och fantasi.
Allt mellan Linda och Aura verkar så självklart, flexibelt och organiskt. Allt flyter på och löser sig självt. Med åren har de fått en naturlig uppdelning i arbetet; Linda sköter det praktiska, skapar kostymer och bygger till exempel trähästarna till sommarens förställningar runt Mannerheim-statyn. Aura är mer den sociala, som nätverkar och gör det ”kommersiella”, skriver utskick och uppdaterar hemsidan. Jag undrar om hur de har bestämt vilken typ av innehåll de arbetar med, hur de avgränsat eller vilken typ av etiska eller moraliska diskussioner de har haft om vad deras verk får ta upp, handla om eller vad man får utsätta publiken för. De förstår först inte vad jag menar; några sådana diskussioner har de aldrig haft. De vet vad de vill och gör precis vad de vill, men, skrattar Linda:
– Om Aura säger att hon vill flyga i nästa verk så försöker vi ju ordna det, men vi får ju förhålla oss till fysikens lagar.
Linda berättar att hon förut var med i en annan, lite större performance grupp, där hon upplevde vissa tydliga avgränsningar. När gruppen drog mer åt teater eller ville använda ironi, kände hon att det blev fel för henne.
– Det är ju det som är så härligt med performance, det finns väldigt få regler och är på ett sätt en ung konstform. Vi är så klart inspirerade av finska performancekonstnärerna Irma Optimisti, Helinä Hukkataival och Inari Virmakoski. Inte minst för att de gör sig egen grej och inte har slutat med det. När det gäller andra konstnärer så är det överlag kvinnliga pionjärer på alla områden, det finns så många som inspirerar!, berättar Linda.
Kanske är det den ödmjuka inställningen och intresset för performance som gjorde att de själva tog initiativet till en performance-festival i Finland. Själva säger de att de ville skapa dialog och kontakter.
– Vi ville bjuda in folk som inte alla nödvändigtvis håller på med performance, och vi ville uppmuntra folk till samarbete och att prova på performance med låg tröskel.
I samarbetade med SIC space, ett konstnärsdrivet galleri, skapade de Angakoq, en performance-weekend. Festivalen ordnades tre gånger, 2014, 2015 och 2017 tillsammans med SIC som också stod för utrymmet och budgeten. SIC space har stängt för tillfället, men de beskriver det som en rolig erfarenhet.
Efter 20 år tillsammans handlar inte verken om att göra en fantastisk föreställning, utan snarare om en väv av verk, med många små fantasi-verkligheter parallellt med den verkliga världen. Det handlar inte om att bryta regler utan att påvisa det som inte syns. ”Kanske bryter vi regler, men det är inget vi gör medvetet. Vår logik följer ju en dröm- och lek-logik, så då kan vad som helst hända”