Underhållning och ögonfröjd

En saga behöver inte hålla sig på jorden. Det är helt i sin ordning att en fe löser den hunsade Askungens problem och varför inte en fyrfaldig fe? Nej, varför inte, men varför delad på representanter för de fyra årstiderna? Lätt är det inte att hänga med, och jag och min lilla referensgrupp grubblar både i pausen och på hemvägen om det ska tolkas som att Askungen måste vara ett helt år på barnhemmet? Eller att det hänger ihop med den klassiska sagans fokus på tiden som går och klockan som tickar mot tolv på balen?
Men att Askungen är en flykting som anländer till Stockholm är en rimlig uppdatering av sagan, även om den svenska huvudstadens poliser och barnhem ser ut att befinna sig i London för länge sedan. Kanske denna Dickens-referens hänger samman med att Tamara Rojo är verksam i Storbritannien sedan decennier, först som dansare och sedan som konstnärlig ledare för English National Ballet, ett uppdrag som hon lämnar nu för att i stället leda San Francisco Ballet. Askungen är hennes andra koreografi för en helaftonsbalett, och musiken är den som Sergej Prokofjev skrev som balettmusik till sagan så som den återberättas av Charles Perrault, han med Gåsmors sagor.
Och det är verkligen som en överdådigt illustrerad bilderbok med pop-up och vik-ut och extra allt som Askungen möter sin publik. Visuellt är det storslaget i rörlig, delvis projicerad scenografi av modeskaparen Christian Lacroix och Tobias Rylander och glittriga färgexplosioner till kostym av Lacroix. Musikaliskt tar Prokofjev oss med på stora sving mellan aggression och sorg å ena sidan, och himlastormande eufori å den andra. Koreografins kärna av dans och dansare är dock inte lika känsligt utvecklad som allt det som omger den. Musikens säkra öra för poetiska mellanlägen hittar inte sitt uttryck i dansen, som är mest vältalig när Askungen kan uttrycka sin styrka i dansen eller, i det lyckliga slutet, i kärleken.
Madeline Woo, premiärens Askungen, greppar sin roll säkert, men en mer subtil och varierad koreografi hade kunnat ge mer färg och nyansering. Tamara Rojo laborerar med att utveckla den klassiska baletten och bjuder på flera roliga turer, där själv tåspetsarnas ilskna borrande i golvet blir ett språk för exemplevis den elaka barnhemsföreståndarinnan. En hel del humor bär också berättelsen när det måste gå undan, som när prinsen jagar runt efter rätt fot till den lilla, glittrande sko han kramar i sin hand.
Tamaro Rojo är som koreograf närmast novis och varför balettchefen Nicolas Le Riche väljer att än en gång låta dansen och dansarna inordna sig i ett utanverk är inte så lite oroande för framtiden. Hur vårdas och utvecklas dansarna och danskonsten? En oroväckande stor del av balettkåren lämnar Kungliga Baletten vid säsongens slut; dagens dansare kanske vill ha mer mening i sitt arbete.
Askungen har blivit en nyklassiker som underhållning och ögonfröjd. Flyktingtemat flyr undan och jag har svårt att tro att någon lider med Askungen i spishörnan eller jublar när allt artar sig till det bästa.

Texten är tidigare publicerad i Expressen 27/5.

Margareta Sörenson