Tillåtande, generöst, vänligt och respektfullt

Så här borde all konst vara, tänker jag belåtet, mitt i Hjärtat inuti. Jag sitter så bra i en mysig vinkel jag hittat i en kuddformation som sträcker sjöstjärne-armar ut över den mjuka mattan. De krypande, tultande, sittande småttingarna runt omkring mig iakttar noga allt med öppna munnar. Deras föräldrar kryper och ålar efter sina raska små. Några är riktiga tuffingar. Andra lite mer avvaktande. Några behöver en slurk mammamjölk för att få nya krafter.
Tillåtande, generöst, vänligt, respektfullt. Inget gullande utan medmänskligt utbyte. Dalija Acin Thelander har redan en rad allkonstverk bakom sig som slagit världen med häpnad: seriös scenkonst för barn 6-18 månader gamla. Koreografi, dans, nykomponerad musik, text, storartad scenografi, strängt formmedvetet. Denna gång har målgruppen utökats till barn med funktionsvariationer; i båda fallen max 12 barn åt gången, vilket betyder minst 24 personer i rummet eftersom både ”normisar” och ”funkisar” har en vuxen med sig.
Och så fyra dansare, varav en sångare i rörelse bland märkliga storkuddar, hängande håliga ridåsektioner, bulliga svävande moln, ett helt vattenfall av gummisnodds-linor. Ridåremsorna hänger i ett system av skenor och glider så tyst och fint så att nya rum uppstår, upplöses och övergår i andra. Och så de osannolika kostym-maskerna, färgerna, ljuset – fantasin har verkligen ingen gräns.
Så som leken saknar början och slut, lever Hjärtat inuti sin egen puls av sekvenser och partier i symbios med Anja Dordevics musik. Den är strösslad med referenser till den tidiga modernismen på samma sätt som scenbild och kostymer citerar samma epoks avantgardister. Dansarna kryper in i genomskinlig sjöborre och nästan-dinosauriefigur, låtsas-simmar på mage på rulldynor, dansar, sjunger. Carl Ackerfeldt tar i så att stora bebishuvuden sträcker på halsen: var är han? Vad ÄR det? På tonernas vingar flyger Marina Steinmos lekfulla ord: Näranåssa? Nej, nej. Sen. Inte nu. Enkla men stringenta rörelser för dansarna, ömsom mjuka och sega, ömsom rytmiskt kantiga.
Efter Sensescapes på Moderna Museet och Myriader av världar för ett par år sedan på Kungliga Operan för de allra minsta var det svårt att tro att det kunde bli ännu mer fantastiskt. Men det kunde det. Hjärtat inuti är en häpnadsväckande resa in i en bild, en lek, ett tillstånd. Lycklig den som får se och dröja en timme i en upplevelse för alla sinnen.
Dansarna, Stacey Aung, Jilda Hallin och Noah Hellwig i solgult, liksom sin sångarkollega, inte bara dansar, de kommunicerar lågmält och finkänsligt via rörelse med barnen. En tittut kan uppstå vid kanten av en drös tygormar, en hej-hej-känsla när man glider förbi. Inga kan så som dansare röra sig bland andra utan att nudda någon – som om de hade ögon över hela kroppen.
Varför säger vi så ofta kultur när vi borde våga säga konst för de yngsta? Fullfjädrad konst som Hjärtat inuti.

Texten är tidigare publicerad i Expressen 15 maj.

Margareta Sörenson