Kvickt producerat av Malmö Dockteater

Två kvinnor iförda snäva klänningar i snygg 1950-talsstil kommer in på Malmö Dockteaters intima scen, där Erik Holmström ligger i den stora sängen och uttrycksfullt äter en vacker bit tårta med röda bär i vit grädde, endast införd vita kalsonger (som matchar tårtan).
Alla tre har små mikrofoner vid munnen, som gör att talet blir distanserat, ibland diffust, ljud och ord blir som i dramatikern Brechts ”Verfremdung” , medveten distansering eller” förfrämlingande”, vilket förändrar perspektivet på det som sker på scenen. Eller att skådespelarna i någon mening skapar dockteater (?).
När kvinnorna vill be mannen om uppmärksamhet, närhet, kanske kärlek, sänker de sina röster till ännu mjukare nivåer, flickaktigt – publiken skrattar – samtidigt som deras kroppar böjer sig, liksom niger, rör sig i vad som ser ut som underkastelse (det skrattar publiken inte åt).
Mannen som Erik Holmström gestaltar med återhållen kraft och makt har en helt annan röst, stark, i samklang med hans kraftfulla kroppsspråk – gentemot kvinnornas undergivenhet – hans manlighet uttrycks i erotiska rörelser, med ryggen mot publiken. Det finns en ironisk underton i gestaltningen av traditionella könsroller.
Det är en annorlunda föreställning mellan lek och allvar, något gåtfull undertext, ett intressant experiment inom ramen för projektet Total kris på Malmö Dockteater. I programbladet står: ”Total kris på Malmö Dockteater, den tredje premiären på Malmö Dockteaters 8 veckor långa experimentverkstad – tre uppsättningar gjorda under vardera 2 veckors tid. Författarna till pjäserna har betalt för att skriva i c:a 2 veckor. Sedan har vi två veckor på oss att bygga, repa, programmera teknik och göra klart för premiär”.
I programbladet står det också att situationen gör att man drabbas av panik, men att projektet även blir till något – befriande (kanske oväntat).
Vad Dockteaterns föreställning lämnar över till publiken blir ett slags nyfiken energi och lust att skratta åt det absurda. Att passionerat öppna scenen för någonting nytt, svårdefinierat, ställa oväntade frågor, vilket tycks typiskt för Malmö Dockteater.

Ingela Brovik