God precision och tajming i välplanerad dansfestival

Danskonsten har, som det mesta i samhället, haft lite trögt med att stampa igång efter pandemiuppehållet. Så härligt då att Göteborgsoperans danskompani vågar avrunda säsongen med en festival där egna föreställningar och gästspel utgör en inbjudande mix.
Tre dagar med öppna dörrar – café och festkvällar med DJ i foajén liksom artistsamtal har hört till programmet och bidragit till nya strömmar av publik i olika åldrar. Festivalfredagen bjöd också på möjligheter till egen rörelse när dansaren Joseba Yerro Izaguirre höll improvisationsworkshop i ett par omgångar. Den som bokade en fri biljett fick följa med till danssalen.
De sex föreställningarna på programmet visade dans av olika format och inriktning. Världspremiären Of lost and wild roses, på lilla scenen, var ett tätt litet dansdrama för tre i koreografi av Lea Ved från Nederlands Dans Theater, NDT. Verket ingår i Göteborgsoperans samarbeten med andra internationella kompanier. Avsikten är att utveckla och lyfta fram nya kvinnliga koreografer. Här innebär utbytet även att Göteborgsdansaren Emilie Leriche gör ett verk för unga dansare i kompaniet NDT2.
I Of lost and wild roses dansar Fan Luo, Yasmin Mahmod och Danielle de Vries lyhört och vigt med publiken tätt inpå. Med tre mattor, tre lampor, två stolar och ett skrivbord markerar Veds koreografi tre liv och rum där rörelserna flätas samman. Integritet, längtan efter kontakt och trassliga relationer gestaltas finstämt på halvtimme. En bra start på festivalen.
Den verkliga höjdpunkten följde på kvällen då det kanadensiska kompaniet Kidd Pivot gästdansade med Revisor. Koreografen Crystal Pite – vars virtuosa Solo echo dansades på Göteborgsoperan 2018–19 – samarbetar här med författaren Jonathan Young i en överraskande och ljuvligt inspirerad version av Gogols korruptionskomedi Revisorn. Jag har många gånger klagat på överflödig text i dansverk, men här är texten en lyckad drivkraft. Den är inläst av professionella skådespelare och blir ett flödande element som sammansmälter, precis som musik, med dansen. Koreografin påminner om en animerad serie. Dansarna mimar texten medan de rör sig med precision och tajming så man nästan ser bromsspår i luften ibland. Några scenografiska markeringar, som en dörr och ett bord, skapar rum, men det mesta är imponerande och uttrycksfull rörelsekonst. Historien om slashasen som misstas för den fruktade revisorn och utlöser febril aktivitet bland de korrupta ger dråpliga stunder, men Pite och Young tillför också en svärta i komiken. En dansfest att minnas länge.
På stora scenen gav Göteborgsoperans danskompani också sin egna Hurricane av Yoann Bourgeois. Stycket hade premiär precis innan pandemin stängde Operan för två år sedan. Den virvlande dansen på en snurrande skiva har i vår återupptagits och avslutar säsongen.
Bourgeois deltog även med Our music & Fugue/Trampoline två kortkorta stycken som tydligt visar hans närhet till cirkuskonsten och lusten att utmana dansarens förmåga bortom den egna kroppen. I Our music svajar två dansaren magiskt på var sitt halvklot till en smäktande romans, medan Yoann Bourgeois själv med en lekfull blandning av tvekan och mod ger sig i kast med en studsmatta i Fugue/Trampoline.
Ministyckena lockade många yngre åskådare och direkt riktade till dem är Astronaut som Carl-Olof Berg har koreograferat för Göteborgsdansarna. Den spelas på turné ute i skolorna, men bygget på lilla scenen erbjöd också närhet till Satoko Takahashi, Arika Yamada och Miguel Duarte. Dansarna inleder i Maja Gunns roligt svällande rymdkostymer, men skalar av sig vartefter rörelserna byter karaktär och riktning. Det är en finfin koreografi som inte pressar temat eller stryker publiken medhårs, utan tar barnen på allvar och ger dem eget utrymme för sinnliga upplevelser – vilket scenrummet och ljusdesignen starkt bidrar till. Som festivalbonus framfördes musiken live av kompositören Miriam Wallentin och Andreas Werliin.
Musik, ja rent av en konsert, avslutade festivalen. Att bjuda in det världskända Göteborgsbandet Little Dragon till stora scenen och ett samarbete med danskompaniet är kanske den tydligaste signalen om att Göteborgsoperans danskompani vill nå en yngre och bredare publik. Musiken dominerade, förstås, men dansarna Sabine Groenendijk, Lee-Yuan Tu, Hiroki Ichinose, Pascal Marty och Christoph von Riedemann infiltrerade med härliga prov på att dans kan vara långt mer än bakgrund på en konsert. Jag hade gärna sett mera av de fem, det var ju trots allt dansfestival, och jag hoppas att den jublande publiken tycker detsamma.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson