Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

En flock underkastar sig stridsordningen

2022-05-23

Fakta:

Namn: On Earth I’m done: Islands
Koreografi: Jefta van Dinther
Musik: David Kier
Ensemble: Cullberg
Plats: Dansens Hus, Elverket, Stockholm
» https://cullberg.com/en/performance/on-earth-im-done-islands/

Ur mörker och dis kommer de krypande, varelserna. Djur? Människor? Sjölejon… nej, apor på bakbenen och knogarna. De går sakta, de är många och rör sig så där egenartat var för sig, fast vid sidan av varandra, först till synes utan att kontakta varandra. Som öar utan broar, Islands. Som att vara på zoo och titta på aporna: vad gör de egentligen? Hur tänker de? Vad handlar deras liv om?
Om Jefta van Dinthers första del av On Earth I’m done: Mountains var en etsande, magnifik bild, ett solo där den ensamma dansaren var en liten aktör vid sidan av det grandiost upplindade tyget som bildade ett berg, så är del två dess motsats. Scenen är tom så när som på 15 dansare i enhetliga kroppsstrumpor som ständigt grupperar om sig. Med detta verk avslutar Jefta van Dinther sitt uppdrag som huskoreograf hos Cullberg, och oron ökar för hur det ska gå för Cullberg utan återkommande kvalitativa namn som van Dinther, Deborah Hay och – visserligen inte lika rutinerade – Alma Söderberg. I sommar dansas On Earth I’m done Mountains i Lissabon, och både Mountains och Islands i Montpellier och Amsterdam. Jefta van Dinther har redan nått långt ut i världen; det är inte hans koreografiska gärning jag känner mig orolig inför, utan Cullberg.
Det som är ovanligt för dansens värld med Jefta van Dinther är att hans verk har en etisk och en existentiell dimension. Inte bara, men teman om individ och grupp, om mänsklighet, natur och kultur går igen och igenom hans verk, både de i liten skala och de med stor ensemble. Dessa teman behandlas med en tydlighet som är uppfordrande och de två On Earth…och deras trötta suck: ”jag har fått nog av det här” cirklar kring livsavgörande frågor för planeten jorden och dess invånare: klimatet, krigen. Och kanske hur människan tvingas in i strukturer som svär mot våra livsbehov.
David Kiers musik är i Islands lika väl skräddarsydd som i Mountains. Avslutningen av Islands blir, också musikaliskt, som en nyckel till verket: till slut sitter alla femton dansarna i en prydlig Fylking och dansar med armarna helt unisont, rytmiskt vältaligt. En industri? En bild av det urbana livets krav på konformitet? En människomaskin? Det är en maffig avslutning, som svarar på frågorna från styckets inledande delar av trevande och kontaktsökande samexistens som då och då urartar till något som liknar övergrepp mot en enstaka varelse; ett slags Våroffer-replik.
Likt de nederländska renässansmålarna har Jefta van Dinther utvecklat en raffinerad bildkonst i ljusdunkel, där Jonatan Winbos ljussättning spelar stor roll. Känslan för det dämpat röda, det disigt grå och det skarpa ljuset som faller som genom ett himmelsöga ner på allt levande – tillsammans med den organiska smidigheten hos dansarna blir dessa dystopier ändå möjliga att bära med sig och gå vidare med.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser