Dödssynder och dödsmanual i dubbelprogram på Operaen

De syv dødssynder (De sju dödssynderna) med genrebeteckningen ballet chanté är Bertolt Brechts och Kurt Weills sista gemensamma verk. Som både intellektuella på vänsterflygeln och judar levde de två tyska konstnärerna båda i exil, när de skapade De sju dödssnderna, som fik premiär i Paris 1933 i koreografi av George Balanchine.
Redan tre år senare medan Brecht var i exil i Danmark, sattes verket upp på Det Kongelige Teater i Köpenhamn i koreografi av Harald Lander. Av ännu oklar anledning (men möjligen politiska) lades De sju dödssynderna ner efter bara två föreställningar. Men 1969 satte Det Kongelige Teater på nytt upp De sju dödssynderna i en iscensättning av den svenska koreografen Ivo Cramér.
Nu har Det Kongelige Teater igen fått Brechts och Weills hörliga satiriska verk om det kapitalistiska samhället ”the american dream” på programmet och denna gång med dansare från Dansk Danseteater i koreografi av Pontus Lidberg.
Huvudpersonen är den unga flickan Anna, som växer upp USA’s fattiga sydstater. Hon blir ivägskickad av sin familj till sju amerikanska storstäder för att tjäna pengar, så familjen kan realisera drömmen om ett hus vid Mississippi-floden. I en värld full av dubbelmoral lär sig Anna att göra, som man förväntar sig i jakten på profitmaksimering. I sju år säljer hon både själ och kropp för att kunna skicka pengar till sin extremt lata familj, och i varje storstad konfronteras hon med en av de sju dödssynderna.
Anna är i Brechts och Weills ballet chanté en dubbelroll, där den rationella Anna I är sångare och den känslosamma Anna II är dansare. Anna och hennes alter ego, som i föreställningen kallas systrar, understryker just splittringen mellan bland annat förstånd och översvallande känlor, cynism och passion.
Sångaren Nanna Øland Fabricius alias Oh Land, är före detta balettdansare, men är mest känd som electropop-sångare, och hon gör rollen som Anna I imponerande fint på ytterst väl artikulerad tyska i de kabaretinspirerade sångerna från 1930-talet. Den enormt talangfulla Lukas Hartvig-Møller från Dansk Danseteater är en expressiv och känslosam Anna II, som utvecklar sin roll i allt från en stor glitterklänning till Josephine Baker-banankjol, högklackade skor och utsmyckning som kabaretdansare. Och det ger faktiskt en god mening i att låta Anna II vara en drag-roll i denna uppsättning. För Familien i De sju dödssynderna är enligt kompositörens idé en manlig kvartett inklusive Annas mor, som sjungs av en bas.
Den välsjungande kvartetten med de fyra kunglige operasångarnae (Kyungil Ko, Frederik Bjellsäter, Michael Kristensen och Joakim Larsson), som representerar Annas dysfunktionella familj och fungerar som en slags kommenterande gräkisk kör, synger mycket effektfullt omväxlande nere i orkesterdiket och uppe på scenen.
Med flott djupperspektiv har Patrick Kinmonth skapat en scenografi av sju portar i sju olika färger motsvarande varje dödssynd, som Anna blir konfronterad med. Varje färg och dödssynd är knyten till en bestämd historisk tidsepok, som avspeglas i både kostymer och dansstil hos de totalt nio dansarna på scenen.
Tidsepokerna verkar ha valts på måfå i relation till de sju dödssynderna, men avspeglar bland annat något uttrycksfullt, frivolt och dekadent, och ger inte minst anledning till en mängd kostymbyten. Lättjan knyts till fransk hovdans, kättja till klassisk rysk balett med komiska port de bras och avund till 1920-talets ballroom och cabaretstil. Alla dansare bär under samma tidsepok samma slags kostymer oberoende av kön.
En fin liten detalj i iscensättningen, som satiriskt skulle ha kunnat vara skarpare, är att Anna inte bara är en splittrad personlighet. Både hon och hennes familj uppträder också i form av små dockor.
De sju dödsynderna ska vara den inledande föreställningen på den internationella dansfestivalen Montpellier Danse i Montpellier i Södra Frankrike den 18 juni, där Dansk Danseteater i samma program mycket lägligt får möjligheter att även uttrycka sig i Pontus Lidbergs Roaring Twenties.
På Operaen i Köpenhamn delar De sju dödssynderna program med Louise Alenius nya beställningsverk Manualen. Ett redan vilt omdiskuterat én-akts-opera, som är inspirered av den danska läkaren Svend Lings kontroversiella självmordsmanual.
I Manualen är vi helt inne i en lidande döende människokropp, där sångerna har roller som Hjärtat, Lungen och Njuren i Marie i Dalis flotta scenografi med DNA-vridna stegar. Manualen, Medvetandet och Ångest är også soloroller, medan Smärtan sjungs av Det Kongelige Operakor och Handen av en liten flickkör.
Louise Alenius, som tidigare har komponerat musik till bl.a. andra akten i Bournonvilles Napoli, har med Manualen skabt en absolut intressant værk, där själva musiken dock växlar mellan det lite för banala och ögonblick av stor skönhet. Och det bjuds på mycket fina sångprestationer av både solister och kör.
Lyckligtvis behandlar Louise Alenius temat om aktiv dödshjälp både sobert, nyktert och osentimentalt. Bara kroppens sista dödsryckningar framstår som lovligt bombastiska i det både modiga och aktuella verket.

Vibeke Wern