Nya aspekter på rosen

Det glöder av rosor och värme från dansföreställningen Gulabistan, Rosenstaden. Fem danserskor väntar på sin publik, deras rosenröda klänningar är utbredda runt dem, som blommor. Koreografin är skräddarsydd för just dessa unga kvinnor av Veronica Tjerned, och utgår från rörelser från indisk kathak-dans och ett utforskande av rosens historia, mytologi och symbolrikedom.
Dans är en frigörande rörelse för människor klotet runt, men också en sträng disciplin för yrkesdansare i olika genrer. Inte minst är kraven på dansarens kropp minutiösa, med undantag för några avantgardister inom samtidsdansen som explicit utmanar konventionerna. Mosaikteatern tillåter sig att lägga pussel med sina dansare och deras individuella kapaciteter, och vi vet alla hur fascinerande mångskiftande och rik en mosaik kan bli.
Mosaikteatern är en teater där alla dansare och skådespelare har en intellektuell funktionsvariation. Den drivs av en stiftelse, är idéburen och icke vinstdrivande och professionella dans- och teaterpedagoger arbetar med ensemblen dagligen. Spelplats denna gång är Telefonfabriken, en alldeles modern och fin teater invid Tellusgången, en av de fabriksgator som löper utmed Ericsons gamla lokaler vid Telefonplan i Stockholm, numera Konstfack. Teatern och scenen har byggts med medel från Allmänna arvsfonden.
Många goda avsikter, alltså, men framförallt en tydlig estetisk kvalitet och danskonst i sin egen rätt. Veronica Tjerneds koreografi är lugn och aningen stram, men den ger gott om utrymme åt var och en av dansarna, som växlar mellan solon och gruppdans. Referenserna till kathak är tydliga men lågmälda, och huvudsakligen utan ett högt tempo. Med enhetliga kostymer, indiska långa tunikor med smala långbyxor under och färgrika frisyrer ges ensemblen ett samlat intryck trots skillnaderna dem emellan. Tunna sidnesjalar kompletterar och förlänger och varierar rörelserna när Josefin Jacobsson, Anna Bäck, Malin Nord, Miriam Koneld och Sofia Wittmark dansar sina egna jag.
Sekvenserna avlöser varandra så fint, musiken spelar upp ett helt spektrum av känslolägen, kanske den kan kallas världsmusik, och de matchar rosornas tema så väl. Avslutningsvis placeras vita rosor ut som danserskorna sedan färgar röda med sina rödfärgade handflator. ”Jag vet en dejlig rosa” avslutar med svensk folklore, lika rosensymbolisk som all världens rosor. De fem lägger sig till ro i sina rosendrömmar och delar en genomskinlig midnattsblå sjal över sina vilande kroppar. Så vackert, både som bild för ögonen, och som material för tanken.

Margareta Sörenson