Don Quixote druknar i sin spanska inpackning

Historien i Marius Petipas balett Don Quixote är minst sagt fjollig. Trots sin titel handlar verket inte särskilt mycket om riddaren Don Quixote från Miguel de Cervantes 1600-talsroman, men snarare om det unga förälskade paret Kitri och Basilio, som inte tillåts få varandra. Kitris föräldrar vill istället ha den välbärgade med löjeväckande Gamache som svärson. Utav det hela uppstår en rad knasiga förvecklingar, som är tämligen ointressanta. Historien äger varken sagans attraktionskraft eller ställer det klassiska dramats existentiella spørgsmål. Det är en balett som man ser bara för den festliga musiken och den underhållande bravuradansen.
Massvis med fina ögonblick av dans finns det verkligen i Nikolaj Hübbes nya uppsättning av baletten på Det Kongelige Teater. Holly Dorger är otroligt säker som hjältinnan Kitri, när virvlar runt i blixtsnabba piruetter samtidigt som hon leker med sin solfjäder. Det är att lösa många svåra steg och rörelser på en hög konstnärlig nivå. Som gatudanserska har Stephanie Chen Gundorph en utstrålning som en temperamentsfull flamencokonstnär i sin volangklänning. Hon böjer sig omåttligt långt bakåt, som om hon vore en böjartist, som formar ett stort C med sin flexibla kropp. Och Alexander Kølpin lockar till skratt i karaktärsrollen som Sancho Panza, Don Quixotes mat- och vinglada väpnare, som är utstyrd med en stor rund utspretande mage. Hela tiden dansans det fint och medryckande. Och det är ett festligt fyrverkeri av snabba steg, spektakulära lyft och oändliga piruetter.
När denna nya utgåva av Don Quixote ändå sviker den goda dansen – så beror det särskilt på scenografin, kostymerna och ljusdesignen, som verkar mycket traditionell och gammeldags. En tjurfäktararena finns på scenen i första akten och den återanvänds i tredje akten som adligt slott til bröllopsfesten. Nog för att vi gillar klimatsmart hållbara lösningar, men denna form för återbruk är lite för trist, så hellre en tom scen utan scenografi. Och färgerna är huvudsakligen bruna, svarta och grå! Var finns den fest och glädje som finns i Ludwig Minkus musik? Och när det råder äntligen glädje och glödande, så är ljusdesignen så disig och grumsig att färgerna inte riktigt framträder. Kanske ska den dimmiga ljussättningen alludera på det heta spanska soldiset och månbelysta nattdimman? Men varmt och mjukt känns aldrig detta ljus. Kostymerna med volanger i långa banor och stora mönster blir i det närmaste till en karikatyr på det spanska. Och när galler med moriska mönster också dinglar ner från tågvinden blir det bara alltför mycket som tar fokus från dansen.
Men dansglädjen kan den kvävande inpackningen inte hejda, med så många dansare på rollistan får de flesta i kompaniet äntligen lov att komma in på scenen, innan säsongen snart avslutas. Men vi kunde gärna ha nöjt oss med den gamla scenografin och kostymer, som senast användes 2016. Den var tillräckligt fin, och i alla fall bättre än denna överdrivna och övertydliga inpackning.

Torben Kastrup