Virtuos Don Quixote i ny inpackning

När Nikolaj Hübbe 2016 gjorde en mycket lyckad uppsättning av Don Quixote baserad på Petipas koreografi (och därmed bl.a. Gorskijs och Grigorovitjs versioner) var det i Jens-Jacob Worsaaes scenografi och förtrollande vackra kostymer. Scenografin och kostymerna härstammade ända från 1983, när Don Quixote för första gången sattes upp som helaftonsbalett med Den Kongelige Ballet i Grigorovitjs version. Sedan följde Nurejevs version 1998 och Alicia Alonsos 2008, som bägge dansades i Worsaaes scenografi och kostymer.
Nu har Nikolaj Hübbe gjort en ny iscensättning, där det primärt är balettens inpackning, som har fått en ny scenografi av danska Steffen Aarfing och kostymer av Annemarie Woods från Nordirland.
En stiliserad tjurfäktararena i sand- och jordfärger utgör inramning för Aarfings enkla och funktionella scenografi, där även andalusiskt inspirerade dekorationer på fönsterluckorna? med moriska mönster kan hissas upp och ner för bakgrundens symboliskt föränderliga måne. Och i balettens prolog i Don Quixotes mörka studerkammare är fönsterluckorna helt stängda framför den gula månen.
Här introduceras vi för Don Quixote och hans trotjänare Sancho Panza. Som noget av ett scoop har Hübbe till dessa två karaktärsroller i premiärlaget lockat de före detta tidigare solodansarna Peter Bo Bendixen och Alexander Kølpin tillbaka till Den Kongelige Ballet. Peter Bo Bendixen är aftonen igenom glimrande som den stelbenta, självrättfärdige fantasten Don Quixote, som drar ut i världen iförd en narrliknande huva med en kägelformad sil på huvudknoppen. Och Alexander Kølpin åstadkommer härlig mimik och gestik som den lite Dummerjöns-aktige väpnaren Sancho Panza, som i sin kostym är utstyrd med en stor bar mage, som hela tiden tittar fram under jackan.
Annemarie Woods har hämtat inspiration från 1830-talet till balettens många ytterst eleganta, karakteristiska spanska kostymer och även till tredje aktens karikerade och komiska kulörta klädedräkter till hertigparet och dess följe.
Färgskalan i de vackra spanska kostymerna i första akten är hållen i svart/grå/vita nyanser eller svart/guld till den kvinnliga huvudpersonen, den unge Kitri. Hon är förälskad i barberaren Basilio, men beundras av både Don Quixote och den rika Gamache, som gestaltad av Alexander Stæger bär rosa kostym och med fint fotarbete i sina gröna skor ger karaktären precis rätt slags skrattretande framtoning.
Som Kitri strålar Holly Dorger redan i sin säkra tåspetsdans i första akten, och hon är gnistrande skicklig och dansar med övertygande teknisk styrka i tredje aktens många utmanande steg. Den eleganta Jonathan Chmelensky är en fin partner som Basilio med sina vackert luftburna hopp och tillsammans briljerar de i tredje aktens bravura-pas de deux.
Precis som i 2016 års version är Baryshnikovs egen virtuosa variation för Basilio infogad i krogscenen i andra akten, där arenans sättstycken vrids runt och Chmelensky utvecklar vilda språng i krogen med några lite alltför plastaktiga vinglas i handen.
Marcin Kupinski, som efter sommaruppehållet dansar in i sin sista säsong är i enastående god form som den stolte toreadoren, Espada, med fina fraseringar tillsammans med en väldansande Caroline Baldwin som den kyligt sensuella Mercedes. Och det är en härlig syn, när de två i tredje aktens bolero är iförda ljusviolett i likhet med de 24 kastanjettspelande fandangodansarna.
Don Quixotes kamp med väderkvarnarna i andra akten är en försiktig fajt precis som år 2016, men Carling Talcott-Steenstra och Tobias Praetorius är som romer mycket tempramentsfulla. Andra aktens drömscen, där Don Quixote kommer till dryadernas rike, är förtrollande vacker med dryaderna iförda tutuer som på ett mycket uppfinningsrikt vis är utsmyckade som kulörta nattfjärilar. Wilma Giglo anför en säker tåspetsdans som Dryad-drottning under blodmånen, och Eukene Sagues är en ytterst raffinerad Amor.
Det visas på det hela taget upp många fina prestationer under hela kvällen. Astrid Elbo och Elenora Morris dansar bl.a. elegant solfjädersdans, och det är för övrigt ett härligt lag med tvillingbröderna Vitor och Guilherme de Menezes som de flott och högt hoppande kavaljererna, Ricardo och José.
Det är inte historien och känslorna, som är intressanta i ”Don Quixote”. Kärnan i balletten är fortsatt den sprudlande och virtuosa dansen, och den nya version är liksom i versionen från 2016 koreografiskt mycket väl utformad. Den nya scenografin och de nya kostymerna är inte bättre än Worsaaes, men annorlunda och står för en klar idé med arenan som föreställningens fokus och kostymer, som utvecklar sig från det mörker mot ljus och färger och till slut bereder plats för det lite käppa och knasiga.

Vibeke Wern