I skogens vilsna djup

Alla Albatross uppsättningar har jag inte sett, men en hel del. De utmärker sig genom sin drabbande enkelhet, sin tydliga ”fattiga” look och den starka känslan av ett stort engagemang vare sig man behandlat Förintelsen, Ryska revolutionen 1917 eller utfiskningen i Afrika.
Ämnet är inte mindre engagerande och akut denna gång: människan och naturen. Rovdrift och storhetsvansinne från människan, klimatförändringarnas skugga över våra liv. Trots det lever vi bland överentusiastiska beskrivningar av framtiden. ”De antyder att vi är på väg att flyga. Det kommer vi inte att göra. Det kan vi inte. Det kommer att sluta illa,” skriver poeten Tomas Tidholm, vars texter används genom föreställningen Skogsorgeln.
Var ämnet för stort? Var det för många inblandade? Listan är lång. Varför blir Skogsorgeln en vimsig timme kring en gammal radiobil? Här finns ett ljuvligt, klangrikt positiv som vevar både Kurt Weill och Abba, här finns dockor, här finns hängande vackert broderade eller målade textilier, här finns skulpturer och tre aktörer, Robert Jakobsson själv, Marie Hässler och Valtteri Keinänen. Men vem kom på idén att lägga en signaltrumma platt på en stubbe och sen slå på den så att den låter som en plåtburk? Och dränker positivet? Varför en rolig parodi på en bäver med blodiga tassar och fransk accent? Så skrattar vi åt bävern; det är besynnerligt. Dockor som bara viftas med – de skulle kunna spelas med på ett mer artikulerat sätt. Fina träskulpturer som kånkas kring. Vill man inte försöka? Kan man inte? Hann man inte?
Skogsorgeln fnattar runt i en serie sceniska hugskott och infall; det blir varken hackat eller malet av ett stort och tungt tema. Tomas Tidholms vackra och kloka lyrik blir till fragment, som flyger bort i nästa infall. Alla mänskliga uppfinningar är inte av ondo, väl? Vårt läge är långt mer komplicerat än så. Det var för övrigt inte människan som ”hittade på” elektriciteten, den är ett fysikaliskt fenomen, som människan har upptäckt och försökt erövra. På gott och ont.
Man kan bara hoppas att Albatross får luft under vingarna igen efter att ha trasslat in sig i skogen.

Margareta Sörenson