Grannarna bakom betongblockens fasader

Kompaniet Don Gnu, som excellerar i fysisk och humoristisk action-teater, har i sin nya föreställning Beboer (Boende) arbetat tillsammans med boende från fem ikoniska 16-våningars bostadsblock i Høje Gladsaxe i nordvästliga Köpenhamn. Beboer är den sista delen av Don Gnus trilogi om det vanliga livets ovanligare upplevelser, som startades med Walk-Man (2019) och efterföljdes av Turist (2020).
En viktig och rörande del av Beboer är videointervjuer och intervjuer som avlyssnas med särskilt äldre boende från det stora förstads-betonbyggeriet, som invigdes 1966 och aldrig har haft status av ghetto eller har varit specielt hårt präglat av kriminalitet. Det är grannskapet på gott och ont om ”de mjuka människorna bakom den hårda betongen” i de stora husblocken, som Don Gnu nu tar under kärleksfull behandling i föreställningen, där vi kommer in bakom fönstrens persienner och genom trapphusens stängda dörrar.
Mycket elegant och effektfullt är Siggi Oli Palmassons rörliga och hela tiden föränderliga scenografi, som tillsammans med Christoffer Breknes flotta filmprojektioner och visuella design skapar och visar oss rum, dörrar, trappuppgångar med fler bostadsblock.
Mads Emil Duelund Hansen agerar bland annat en boende, som älskar att dansa i sin lägenhet till högt dunkande musik till stor frustration för de som bor inunder gestaltade av Mikolaj Karczewski och Marluze da Cruz. Och Duelund Hansen och Cruz blir attraherade av varandra, när tvätten ska hängas på tork, och behändigt svingar de sig akrobatiskt i torkställningarna ackompanjerat av bland annat rytmiska älskogsljud i musiken.
Den mångsidiga sångaren Alice Carreri är liksom i tidigare Don Gnu-föreställningar med live på scenen, där hon inte bara sjunger och spelar gitarr, men också agerar kroppsligt bl.a. i ett fint inslag, där hon tillsammans med Karczewski dansar med en stege medan hon bl.a. sjunger ”You see my building, not my home”.
Carreri är också den boende med de två flyttlådorna som egentligen är rättså lätta att lyfta, men som i händerna på Duelund Hansen och Karczewski blir tunga som bly och ger anledning till många grimascher. Men strapatserna med lådorna skapar gemenskap männen emellan.
I en sensuell scen med Cruz och Karczewski som ett nyförälskat par ser det ut som om, de två ligger i en dubbelsäng projicerad på scenografins vippvägg. Det är en lustig och elegant skapad scen, men den dras ut lite med än lovligt långt.
En fint dramatiskt skifte upplever vi efter att Carreri och Duelund Hansen har sjungit ”Time can be long, when the days are the same”, och vi på svart/vit film mardrömsaktigt störtar med nerför den 16 våningar höga brandtrappan, alltmedan Karczewski dansar breakinspirerad dans på scenen. Och i en fint och känsligt framförd mandsduo, försöker Duelund Hansen att hålla Karczewski med liv.
Beboer är inte utan klicheer och många av Don Gnus tidigere föreställningar har varit både vildere, skojigare och haft mer av ”tamigfaen”. Den fysiske teaterstilen tematiken och musiken, som både inrymmer rock, barok, funk, jazz och mellanöstliga motiv, sänder tankarna till belgiske Les Ballets C. de la B., men här i form av en söt och gullig dansk version.
I gengäld har Beboer en mere poetisk sida än tidigare Don Gnu-verker, och föreställningen, som spelas på Mungo Parks annexscen i Høje Gladsaxe, har en speciell styrke i sin mycket direkte relation till de boende i bostadsblocken genom de rörande intervjuerna. Därtill kommer föreställningens flotta visuella uttryck och de fyra skickliga performerna.

Vibeke Wern