Välregisserat om smittande dans

Det tar en tio, femton minuter och så slutar publiken att dansa. Musiken som dunkat hårt men inbjudande får alla att inledningsvis röra sig, i alla fall på stället, i takt. Och publiken är den afton när jag är där, till stor del klasser från olika dansutbildningar, sugna på att dansa loss, kan man tänka.
Men det blir ändå ganska snart mest av allt ett solo Mette Ingvartsen ger sin publik, som stående på golvet blir hennes rörliga och levande scenografi. Hennes dans med uppåtriktade armrörelser – som i triumf – och gym-liknande benkliv i tränings-shorts är ganska monoton. Men intensiv och till att börja med lustfylld. Tre upphöjda plattformar är spelplats för där den ensamma danserskan klättrar upp och ger olika scener ur det dansade vansinnets historia. Däremellan dansar hon bland alla stående iakttagare och dansar med och mot dem, men bara någon nappar på allvar. De flesta avvaktar. Iakttar varandra försiktigt.
Inledningsvis är det mycket text som hon skanderar, läser eller rappar och det är bara att hoppas att den unga publiken har hört talas om dansepidemierna på medeltiden som brister ut bland annat i pestens spår. Ingvartsen berättar om kollektiva dansomanier och individuella dansutbrott, om eufori och tragedi – och hon gör det suggestivt. Under den drygt timslånga föreställningen går hon från att uppträda som dansare och koreograf till att själv bli liksom galet besatt, till synes nästan på riktigt.
Minna Tiikkainens ljusdesign växlar mellan pulserande neon och flimrande diskokänsla, musiken är ett arrangemang av ljud och musik av Mette Ingvartsen själv och Anne van de Star. När föreställningen är slut, ändras ljus och ljud så att en inbjudan känns tydligt i luften: nu kan ni alla dansa som ni vill, som ni brukar. Tonight, is for dancing, tonight, we’ll be dancing.
Om avsikten var att få med sig en hel publik på att dansa utan spärrar så lyckas inte Ingvartsen. Vansinnet bryter inte ut, och tur är väl det. Nu skildrar hon snarare tillstånd som vi har hört talas om och som kanske några nästan upplevt på rave-fester eller liknande. Om avsikten var att berätta om dans som mani, galenskap och besatthet lyckas hon, men om hon vill visa på dansen som befriare efter lång tid av covid-isolering och normbrytare så förmår inte The Dancing Public leva upp till det maniska och stannar för mycket i ”uppträdande” och en välrepeterad show.
Kanske en annan publik en annan kväll är mer begiven på att testa det okontrollerbara och ge sig hän åt läkande, lekande, farlig dans.

Margareta Sörenson