Klatschiga färger, paljetter och glitter

När man talar med människor i Korea om Nord-Korea, låter de ledsna. Jag hade väntat mig mer hätska tongångar, men saknad efter en mormor eller andra släktingar som man aldrig mer får se, var det mest påtagliga. Många åker på utflykt till de platser intill demarkationslinjen som man får besöka, men – förstås – inte lämna för att besöka den andra sidan. Folk bara står där och tittar sorgset rakt ut mot gränsen, linjen som delar deras land sedan minst tre generationer.
Så kolonialt såg det ut, kalla krigets lösning på konflikter; att dela ett land. Nord- och Sydkorea, Nord- och Sydvietnam. Vietnam blev så småningom ett land, men det delade Korea är kvar, fortfarande med ”bara” vapenvila och inget fredsavtal.
Den koreanska koreografen Eun-Me Ahn har skapat ett verk som heter North Korea Dance och som bygger på reflektioner kring ett äldre kulturarv och hur det förvaltas i nord respektive syd. Det görs med viss humor: dansarna i käcka gulduniformer som skuttar så glatt och vinkar till publiken anspelar på de nordkoreanska danserna för stora kollektiv. Men den urgamla traditionen att dansa med solfjädrar används både i nord och syd, och här brer Eun-Me Ahn på tjockt med klatschiga färger och uv-belysning som får paljetter och fransar att byta färg på de stora solfjädrarna som dansarna håller så att de bildar olika former.
Showdans varvas med seriöst hanterad vara, som den inledande musiken med Soona Park på gayageum, en långsmal cittra, liknande japansk koto. Här är den elförstärkt så att luften darrar, men Soona Park spelar lika känsligt som ett därpå följande solo dansas av Eun-Me Han själv. Den klassiska koreanska dräkten för kvinnor, en rockliknande klänning avskuren vid bysten är vanligtvis hellång, men hon och de fem kvinnliga dansarna bär den ofta här i kort klänningslängd i många byten. Och de mest smällkaramell-aktiga färger som kan tänkas: cerise och lime, violett och rosa, turkos och purpur. De likaså fem dansande männen har matchande pösiga paljettbyxor i flygande dans, rätt nära akrobatik.
Det är något med själva blandningen av tjosan och allvar som förbryllar. En central del är en sekvens där fonden delas av en ilsket lysande neonlinje och dansarna uppradade på varsin sida närmar sig varandra. Det är en bild av det delade landets dröm om återförening, ty när de väl sakta bildat par, dansar de glatt och befriat igen. Och bjuder in publiken att ropa med i ”alla tillsammans!” – lite nordkoreanskt? Lite alldeles vanligt?
Personer i Korea understryker ofta att de inte alls är så strama som japanerna, utan spontana och kramiga – ”vi är som italienare” har man sagt mig. Likaså understryker man att inom kulturen står Japan för det grafiska, Kina för det litterära, men Korea, det är sång och dans! En massiv historisk kulturvåg från Kina, har fått lite olika uttryck när det fått bilda något eget. En hel del ligger det nog i denna karaktäristik, koreansk populärmusik har lyckats väl i världen – inte har vi väl redan glömt gangnam style?
Eun-Me Ahn vill både demonisera Nordkorea som ju oftast (och ofta med rätta) skildras som en närmast absurdistisk diktatur. Hon lever vidare med en stark upplevelse av en danslärare i hennes unga år, en av Koreas mest kända dansare, som utvandrade till Nordkorea, men ”försvann”. Eun-Me Ahn ser ut att drivas av en idé om de gemensamma rötterna för nord och syd och hävdar ofta att människorna i norr och söder borde veta mer om varandra. Hon ser samtiden genom en historisk lins, och undviker att politisera. Går det, när provsprängningarna från Nordkorea fortsätter knalla? Glädjen över dans, färger, skönhet – får den till slut sista ordet?

Margareta Sörenson