Människans nära dans med elektroniken
Fakta:
Namn: Moving in ConcertKoreografi: Mette Ingvartsen
Musik: Ljuddesign: Peter Lenaerts
Ensemble: Performere: Bruno Freire, Elias Girod, Gemma Higginbotham, Dolores Hulan, Jacob Ingram-Dodd, Anni Koskinen, Calixto Neto, Norbert Pape, Thomas Bîrzan, Scenografi: Mette Ingvartsen, Jens Sethman, Minna Tiikainen, Ljusdesign: Minna Tiikkainen
Plats: Teater République (i samarbete med Dansehallerne)
» https://dansehallerne.dk/en/public-program/mette-ingvartsen-cavalcade/
Beväpnade med med trådlösa led-lysrör går nio nakna dansare – en av dem är dock utrustad med en knölig träkäpp ut på scenen i Mette Ingvartsens verk Moving in Concert (2019), vilket är den andra delen av hennes verk som visas på Teater Republique i april i år. Lysrören skiftar effektfullt färg hela föreställningen igenom och visar upp hela färgskalan. De påminner om de avancerande ljussvärd som vi har fått se i action-scener i science fiction-filmer. Det kommer dock inte några dödsbringande strålar ifrån lysrören, de är snarare en slags elektronisk förlängning av de nakna kropparna. Precis som med mobiltelefoner, iPads och andra elektroniska enheter verkar det idag vara så att vi knappast kan röra oss någonstans utan att ha ett stycke elektronik med oss. Människor och hi-tec har blivit oskiljaktliga, vi kan inte längre undvara våra digitaliserade livlinor. Med våra elektroniska enheter skapar vi hela tiden nya sociala relationer och ingår i konstant föränderliga konstellationer. Men de elektroniska enheterna förändrar också våra rörelsemönster och flexibilitet. När den ena handen eller bägge händer ska hålla på och bära eller lyfta ett stelt och inte så hanterbart objekt, så smittar det tydligt av sig på rörelserna och mobiliteten. Det märks tydligt i verket, där kvinnan med träkäppen verkar vara mer fri sina fysiska rörelser än de andra, men samtidigt är hon även mer distanserad och stundtals också isolerad från dem. Hon är inte i elektronisk kontakt med dem och håller sig för sig själv när de tillsammans formar flotta geometriska figurer och tecken med sina lysrör.
De kan dock allesammans ge sig hän i den dansande meditationen i form av sufiliknande dans, där de cirkler runt och runt i vad som motsvarar ena halvan av det timslånga verket. Den cirklande dansen pågår så länge att man som publik i det närmaste blir svimfärdig av att se på det, därför att det är så otroligt imponerande att dansarna klarar av det. Denna meditativa dans verkar i det närmaste vara en ritual. De rituella associationerna underbyggs också av de riskorn som uppifrån rasar ner på golvet och skapar en hög, som bortsett från kropparna och träkäppen är det enda organiska och fruktbara i rummet. Ljudet av de fallande riskornen låter som ett droppande och livgivande regn, som kommer att få dessa frön att spira och växa. Är den digitaliserade elektroniken en ny slags ”skörd” för den moderna människan, en livgivande andlig spisning för den moderna människan? Under Corona-nerstängningen var våra elektroniska enheter i alla fall med om att hålla oss vid liv – i alla fall mentalt sätt. Utan våra online-kontakter hade vi nog inte kunnat ta oss igenom isolationen så lätt.
Det är ofta svårt att förstå sig på den alltid mycket teoretiskt inriktade Mette Ingvartsen, och så är det också med Moving in Koncert. Men det är härligt att se den diversitet, hon sätter på scenen, för dansarna är mycket olika – både vad beträffar fysik och ålder, viket är mycket ovanligt på en dansscen.
Fler Recensioner