Den nakna kroppen i rörelse

Den danska koreografen Mette Ingvartsen, som annars har sin bas Bryssel, är tillbaka i Danmark med verk, som inte tidigare har visats i hennes hemland. Det första verket, som visades på Teater Republique (i samarbete med Dansehallerne), var to come (extended) (2017), som är en reviderad version av verket to come (2005). Bland annat är det utvidgade verket eskalerat upp till ett större format och med fler dansare. Dessutom har den sista delen av verket, där dansarna ger sig hän i glad och medryckande lindy hop-swingdans, blivit till nakendans. Kontrasten till verkets första del som föregår i fullständigt heltäckande dräkter blir stor.
I en intervju som citeras på Mette Ingvartsens egen hemsida säger hon att den här nakenheten handlar om att utforska hur människor kan vistas ihop på ett intimt sätt, utan övergrepp och våld – och utan att överskrida varandras gränser.
På vilket sätt kan vi säga ifrån om våra gränser överskrids och hur kan vi skapa en säkert ställe tillsammans, även om vi är nakna? Omedelbart efter uppdateringen av verket vällde #metoo-skandalerna fram, så Mette Ingvartsens tankar och intentioner verkar vara väldigt relevanta. Frågan är bara om alla dessa fina tankar och goda ideer blir omvandlade till begriplig scenkonst genom att dansarna dansar nakna? Skapar denna nakenhet en djupare förståelse hos åskådaren?
Mette Ingvartsen placerar själv to come (extended) i en serie av verk som hon kallar för The Red Pieces. I serien ingår, utöver to come (extended), 21 pornographies, 7 pleasures och 69 positions. Verken grundar sig på kroppens nakenhet och sexualitet och ett mer överordnat fokus på ”hur kroppen historiskt sett har varit ett politiskt slagfält” har Mette Ingvartsen lagt till.
Iförda turkosa helkroppsdräkter, som även täcker huvud ansikte och händer, träder de 15 dansarna in på en bländande vit scen som badar i skarpt ljus. I denna fullständiga maskering liknar dansarna inte längre riktiga människor, utan animerade unisex-figurer i ett avancerat science fiction-datorspel. Deras personliga och individuella drag är utsuddade, och visar bara en grupp enfärgade figurer i ett sterilt rum. Dessa turkosfärgade väsen ställer upp sig i sexuella positioner som deltagare i en stor sexorgie. Figurtableauerne är inte ett spår erotiska, däremot ser de naiva och komiska ut. Mekaniskt intar figurerna nya positioner, som om de vore brickor i ett spel – styrda av en överordnad gamer. I all sin enkelhet är arrangemangen fina och märkligt fascinerande att se på, fordi det är ett så annorlunda universum. Spännande är det, när dansarna samlar sig till en stor sammanhängande grupp och rör sig framåt, som om de vore ett enda stort väsen.
Det förekommer ingen musik, men figurerna i det ljusa rummet kan nästan liknas vid turkosfärgade nottecken, som flyter ut över den pappers-vita scenen. Således kan man med lite god vilja själv göra sin egen musik inne i sitt eget huvud. Men efter 40 minutter kommer det igång riktig swing-musik i högtalarna, och dansarne kastar av sig de skyddande heldräkterna och så dansas det istället swing spritt nakna. ”Swing it, magistern”! Men innan dess ställer dansarna upp sig som en kör och låtsas stöna ut orgasmer mot oss, os, som om de vore ett seriöst konstverk.
Den andra halvan av to come (extended), där det bara dansas swing i Adam- och Eva-kostym kan upplevas lite som Kejserens nya Kläder. Utöver att nakenhaten understryker det mänskliga och individuella och därmed konstrasterar det maskinella i den första delen, rör det verkligen om något annat än en naken Ballroom-dans? Vad är egentligen det fantastiska eller intressanta med det? Eller är det en inledning till nypuritanism, som somliga menar präglar vårt samhälle? Knappast. I föreställningens program kan man läsa, att Mette Ingvartsen undersöker, hur sexualiseringen av det offentliga rummet och teknologins uteslutande ständiga närvaro påverker oss som människor. Detta visar möjligen verkets första del i de blå kostymer, men det är alltså svårt att tolka in detta budskap i den andra halvan.

Torben Kastrup