Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Ofriheten i övervakningskapitalismens tidsålder

2022-04-06

Fakta:

Namn: Sandmanden
Koreografi: Marie Brolin-Tani. Koreografisk assistent: David Cornelius Price
Författare: Christian Lollike efter E.T.A. Hoffmann
Regissör: Jonas Corell Petersen
Musik: Den Sorte Skole
Ensemble: Ensemble: Skådespelare: Lasse Steen, Andrea Øst Birkkjær och Frederik Mansø samt Holstebro Dansekompagni, Scenografi: David Gehrt, Ljusdesign: Anders Kjems och Kim Glud
Plats: Teater S/H, Köpenhamn.
» https://www.sort-hvid.dk

Holstebro Dansekompagni med svenska Marie Brolin-Tani i spetsen är ett kompani, som med stor succé ger sig i kast med många olika slags föreställningar förutom de formmässigt mer traditionella slaget inom repertoaren för scenisk dans.
Nyligen kunde man få uppleva kompaniet i dess egen hemstad Holstebro i föreställningen Månesang, där dans, diktuppläsning och levande kammarmusik på ett väldigt lyckat sätt blandas. (Se www.danstidningen.se/2022/03/31/vacker-hyllning-till-karleken-med-dans-live-musik-och-dikter-av-prins-henrik/)
Under säsongen 2020/21 inledde Holstebro Dansekompagni ett samarbetsprojekt med Aarhus Teater, där det första resultatet var dans- och musikföreställningen Vita Danica skapad i nära samarbete med sångaren Pernille Rosendahl, regissören Sargun Oshana, Marie Brolin-Tani och Holstebro Dansekompagni.
www.danstidningen.se/2021/06/15/den-danska-sangskatten-i-intressant-nytolkning/
Tillsammans med Aarhus Teater och teatret Sort/Hvid i Köpenhamn har Holstebro Dansekompagni nu producerat föreställningen Sandmanden, där skådespel, dans, musik och scenografi på ett mycket fin sätt blandas och interagerar i det skrämmande och ångestfyllda, men också humoristiska och samhällskritiska verket.
E.T.A. Hoffmanns berömda novell från 1817 om Sandmanden, som kastar sand i ögonen på barn, som inte vill sova, så att ögonen hoppar blodiga ut ur deras hålor, har genom tiderna varit förlaga till ett otal berättelser, filmer och föreställningar inklusive den barnvänliga berättelsen om John Blund och den lustiga senromantiska baletten Coppelia.
Nu har dramatikern och konstnärlige ledaren för Sort/Hvid, Christian Lollike – med inspiration från bl.a. Shoshana Zuboffs bok Övervakningskapitalismen – med en direkt samhällskritisk vinkel skrivit om Sandmanden till ett drama med fokus på nutidens övervakning och konstaterande av verkligheten. Bara de tre huvudrollerna från berättelsen finns med på scenen i Lollikes dramatisering:
Den tänkande, ångestridna och traumatiserade Nathaniel med sin ständiga oro, som fjärmar sig mer och mer från gemenskapen med andra. Hans godmodiga och levnadsglada fästmö Clara, som är övertygad om, att hon ser Nathaniel som den han brukar vara. Claras rättså ytliga och teknologibgeistrade bror Lothar, som arbetar hos en optiker där man framställer nya teknologiska glasögon, som utvecklar synsinnet (och förmodligen är en fin hänvisning till Googles intelligenta Glass AR-glasögon).
Lasse Steen, Andrea Øst Birkkjær och Frederik Mansø, som allesammans kommer från Aarhus Teaters ensemble, är ett väldigt lämpligt utvalda för sina speciella roller och en mycket vältalig trio i rollerna som respektive Nathaniel, Clara och Lothar i det intensiva och strängt utformade dramat om hur vi ser på och önskar att se verkligheten omkring oss. Men skådespelarna kan verkligen också konsten att röra sig väl, inte minst Lasse Steen, som utgör en del av dansen på ett mycket påtagligt sätt.
På det hela taget har hela föreställningen ett starkt kroppsligt uttryck med de sex skickliga unga dansarna (Bjørk-Mynte Buchgraitz Paulse, Elena Nielsen, Jasmine Gordon, Jon Ipina, Mikkel Alexander Tøttrup och Matthew Rawcliffe) i Marie Brolin-Tanis enormt expressiva och akrobatiska koreografi, som avspeglar Nathaniels oroliga ande, inre dämoner och traumatiska minner från barndommen om den onde Sandmannen (Coppelius) och hans människofabrik. (Kanske är Lothars nya chef i själva verket Coppelius, som samlar på ögon),
En sekvens, där dansarna är utrustade med extra konstgjorda kroppsdelar, sänder tankarna till krigsbaletten I føling, som Christian Lollike regisserade med Den Kongelige Ballets Corpus år 2014. I andra delar står eller hoppar dansarna som amputerade varelser på ett enda ben, visar sig som förkrympta skapelser eller dansar mardrömsaktig dans med höga bensparkar till technorytmer. Bjørk-Mynte Buchgraitz Paulse har en särskild roll som dockan Olympia, och med stor känslighet dansar hon både en skakande dans och en sorglig duo med Nathaniel.
I Jonas Corell Petersens regi och David Gehrts scenografi och kostymer med drag ac 1800-tallet innehåller föreställningen på en och samma gång både forntid och nutid. Ett avkapat huvud av en antik skulptur symboliserar kanske just försöken att glömma forntiden och dess traumatiska historier, som ju som bekant styr vår syn på nutiden. Men alla de medverkande har också ett skulpturalt och lätt dammigt utseende med sina vitmålade kroppar.
Alla bortsett från Nathaniel vill gärna följa strömmen och vara med om samarbetet och söker sig hela tiden mot det rosafärgade kylskåpet längst bak på scenen, där de upprepade gånger släcker törsten med Coca Cola, som ju redan på 1940-talet lanserades som ”the real thing”. Alla förutom Nathaniel vill också väldigt gärna ha Lothars solglasögon, som känner människorna bättre än de känner sig själva och befriar dem från att behöva se verkligheten precis som den är. Det slutar med katastrof för Nathaniel, efter att han både har druckit såväl Coca Cola som provat Lothars solglasögon.
Mitt i Sandmanden, som spelas utan paus, får vi en påminnelse om, vad och vilka som övervakar oss och kanske egentligen styr och bestämmer över våra val, när föreställningen plötsligen bryter den fjärde väggen. För här vänder sig Lothar direkt till publiken och ställer frågor om samtycke, privatlivets helgd, cookies och informationsdelning i samband med publikens biljettköp. Dessutom vill Lothar ironiskt belöna publiken med biljetter till en konsert med Thomas Helmig.
Det är mycket som står på spel i Sandmanden. Men alla delar inklusive Den Sorte Skoles stämningsfulla filmiska musik, spelas fint tillsammans i föreställningen, där poängen självklart är, att vi som människor inte bortse från eller inte vara blinda för inskränkningarna av friheten i vårt nutida övervakningssamhälle.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser