Klassisk musik och cirkus i fantasifull blomstring

Här kommer en recension av föreställningen Bloom som ännu finns på Cirkus Cirkörs repertoar och senast gavs på i februari på CirkusMania i Stockholm, men recensionen är skriven av Lis Hellström Sveningson i samband med att föreställningen för några år sedan gavs på Stora Teatern i Göteborg.

Den moderna cirkusen har både bredd och djup. Det har Göteborgspubliken lärt sig genom alla internationella gästspel med bullrande byggen och lågmäld poesi om vartannat. Även hemmavid har vi idag en växande och varierad cirkuskonst, framför allt presenterad av Cirkus Cirkör. De senaste åren har vi sett Cirkörs artister fylla hela Stora teaterns scen med virkning och vådliga böljor, stort anslagna föreställningar med existentiella bottnar.
Den här föreställning är av ett annat slag. Lika skicklig, lika utmanande fysikens lagar och kroppens förmågor som vanligt, men förpackad och framförd i en intimare, familjevänlig form och präglad av värme. Titeln Bloom syftar på det tillåtande uttrycket att låta människor blomma, låta var och en få komma till uttryck på det sätt som lusten och leken uppmanar till. Några strödda blommor som rekvisita och härligt blommönstrade delar av alla kostymer ger grundtanken lagom understöd.
Av den unga internationella ensemblen var fyra färdiga med sin utbildning vid DOCH, Dans- och cirkushögskolan i Stockholm, härom året. Gruppen är fenomenalt sammansvetsad, vilket är viktigt för det kontinuerliga flöde som hela Bloom vilar på. Artisterna arrangerar själva alla redskap de behöver. De börjar med att dra och rulla in något som ser ut som en jättelik orgel, men som visar sig vara mattor, stänger och linor som de behöver. Byggandet är vackert infogat i föreställningens dynamik, aldrig en longör, bara spännande förvandlingar. Till och med ett skobyte blir intressant.
Musiken är en lika ovanlig som passande mix av klassiska stycken med stråkar, tromboner, piano och delar av symfonier. Det bidrar givetvis till stämningen, tempot är trots alla halsbrytande konster lugnt, här handlar det mer om finstämd finess än briljerande action.
Ur det täta kollektivet lösgör sig individerna sömlöst för de olika numren, men alltid är de övriga koncentrerat närvarande. Av metallrör formas ett torn där artisterna klättrar och hänger i lodräta rep, med vippbrädan gör de höga volter och skruvar, på golvet imponerar de med balanser och synkroniserade språng. Philomène Perrenoud spänner själv linan som hon dansar på, men kollegorna är delaktiga i konsterna. Blickarna är gäckande glada och ofta slutar numren med en överraskande knorr.
Den fantasifulla leken i Bloom vilar på tillit och samarbete. Något för både stora och små att njuta och lära sig av.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten i oktober 2019

Lis Hellström Sveningson