Associationer till rymden, till lekplatser och till science fiction-bilder

Anja Arnquist och Madeleine Lindh är frilansande dansare som arbetat med många olika koreografer inom svensk samtidsdans. Med verket V gör de nu koreografi, koncept och dans som också vilar tungt på medverkande scenograf, Johannes Fäst. Produktionen är framarbetad under ett residens hos Dansens Hus och i samarbete med Norrlandsoperan.
Scenografin är ett stort rutnät i en ram. I fonden finns en klockliknande manick som driver ett tak över rutnätet så att det lyfter i sektioner, böljar som en stor fågelvinge. Det skelett-aktiga taket dansar, och över det lutande rutnätet på golvet kryper de två dansarna, ålar ner mellan nätmaskorna, upp igen och kravlar vidare. Inledningsvis drar de ett stort tyg över hela rutkonstruktionen, det liknar den slags scarf – fast kanske 5 x 5 meter stor- som penningstarka damer gärna knyter om halsen eller väskan. På sjalen/tyget är målat ett mönster av ett stort V, linor och upphängningsanordningar där de två dansarna dansar hängande. En bild av dem själva och verket, alltså, och det sidenaktiga tyget dras sedan ner i ett av maskorna i nätet.
Föreställningen är för alla från nio till 99 och framförallt pregnant som rörlig bild. Den väcker associationer till rymden, till lekplatser, till science fiction-bilder. Att dans för barn och unga kan omfamna komplexa bildvärldar är att välkomna, att efterfråga en konkret betydelse eller berättelse är inget måste. Kanske denna inrutade dansbild kan bli ett fäste för egna bilder och konstruktioner långt efter att föreställningen är slut. Men programmets staplande av fluffiga begrepp som ”scenkonsthybrid” eller ”sublim dans” och ”hyperkonstruerad koreografi” gör ingen människa klokare.
De två dansarna i mönstrade overaller är väl synkroniserade, men det ser ut som att de får problem i verkets senare del, när det stora tyget tas upp igen på nätrutorna, men i hopknycklad form. Dansarna försöker forma det, krama det och puffa till det så att det blir en varelse, kanske. En kroppsliknande amöba, som de till slut sjunker ner i och stannar omfamnande som i en kram. Det känns osäkert och som betraktare blir man orolig – var det meningen att det skulle sluta så här vagt? Kanske till och med sentimentalt i en för övrigt strikt formövning?
Kvar dröjer bilden av det stora rutnätet och den rörliga vingliknande överdelen – dansarna befolkar bara scenografin. Men scenbilden som också är rörlig, överglänser kropparnas rörelser. Kanske hyperkonstruerad koreografi ska förstås som att rummet är mer koreograferat än de marginaliserade dansarna.

Margareta Sörenson