Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Ögats makt

2022-04-03

Fakta:

Namn: Sandmanden
Koreografi: Marie Brolin-Tani
Författare: Christian Lollike efter E.T.A. Hoffmann
Regissör: Jonas Corell Petersen
Musik: Den Sorte Skole
Ensemble: Skådespelare från Aarhus Teater och dansare från Holstebro Dansekompagni, Scenografi: David Gehrt, Ljusdesign: Anders Kjems
Plats: Teater Sort/Hvid (Föreställningen har tidigare spelats på Aarhus Teater)

På scengolvet ligger huvudet av Michelangelos skulptur av David. Huvudet, som verkar vara i full skulpturstorlek, ligger bortslängt som om den just blivit kapat från den berömda renässansskulpturen i Florens. Davids stora och uttrycksfulla ögon stirrar bekymrat snett uppåt, som om den stora kämpen Goliat, stod bredvid honom och ilsket tittade ner på honom, den fallne.
Det handlar om ögon om synsinnet och observationer i Christian Lollikes egen version och omtolkning av E.T.A. Hoffmanns fantastiska föreställning, Der Sandmann (Sandmanden) från början av 1800-talet. Det var den gång både rädsla och skräck dyrkades på den litterära scenen – som senare fick beteckningen ‘skräkromantik’. I Lollikes modernisering av texten kommer historien mer konkret att handla om den allestädes närvarande övervakning, som vi alla utsätts för i samhället.
Sandmanden är den onda skurken, som kastar sand i ögonen på barnen, som inte vill gå och lägga sig. Sanden får ögonen att blöda, och sen trillar de ut ur huvudet på barnen! Huvudpersonen Nathanael har som barn hört denna skrämmande berättelse et otal gånger, och kan inte glömma den – inte ens nu när han har hunnit bli vuxen man och snart ska gifta sig med Clara.
Nathanael, spelad av Lasse Steen, menar, att han ser Sandmanden/Coppelius överallt, men är det verkligen sant, eller är det galenskapen som håller på att ta över. Nathanael verkar vara förlorad såväl för Clara som för resten av denna världen. Clara, som spelas fint och nyanserat av Andrea Øst Birkkjær, försöker att hålla sig till sin älskade, medan hennes självsäkra bror Lothar, spelad av Frederik Mansø, använder sig av sina säljartalanger för att övertyga henne om att ge upp den instabila kärestan.
Sex dansare fra Holstebro Dansekompagni agerar de märkliga deformerade väsen, som plågar Nathanael dag och natt, och det är också deras viskande stämmer, som drar honom allt längre och längre in i en parallell värld. Till tonerna av Den Sorte Skoles fängslande elektroniska musik har Marie Brolin-Tani skapat riktigt underhållande och knasiga steg och märkliga rörelser, som påminner om Marie Chouinards ikoniska koreografi. Dansarna är verkligen skickliga på att forma om sig till groteska och förskräckliga karaktärer, som är som om de var hämtade från Hieronymus Bosch universum. Det bidrar naturligvis även till den skämmande i helheten att dansarna har försetts med extra armar och ben, så att de ser riktigt monstruösa ut.
Precis som den store Goliat verkar ha segrat över David, verkar galenskapen ha knäckt Nathanael. Eller är det den kritiskt tänkande Nathanael som är den enda klarsynte i sammanhanget? Är han den enda som är uppmärksam på alla de ögon som övervakar alla? Lothar däremot säljer glasögon som förvränger synsinnet, så att de som använder glasögonen bara ser det fina och härliga, som de helst vill se. Användarna blir beroende av glasögonen, som blir till en berusande drog. Det är precis vad algoritmer gör, när de utifrån vår sökhistorik på internet sorterar onlineinformation åt oss så att vi bara ser det, vi helst vill se, men att allt det som vi inte bryr oss om, avskiljs från våra blickar. Big Brother eller den store Goliat övervakar oss och håller noggrant öga på våra göranden och låtanden både online och i den fysiska världen. När dansarna står i halvmörker ute vid kanten av scenen och stirrar intensivt ut över publiken blir vi ytterst medvetna om denna konstanta övervakning, som vi annars inte tänker särskilt mycket på, när vi till exempel köper en teaterbiljett online och därmed lämnar efter oss ett digitalt fotspår och när vi senare fastnar på teaterns övervakningskamera.
Kombinationen med skådespel och dans fungerar riktigt bra i Sandmanden, och resultatet är en sceniskt fin och allsidig föreställning där uttrycket, tack vare dansen – som skådespelarna också behärskar, framstår långt starkare än den moderniserade texten

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser