Moderskap och kroppsidentitet

Koreografen och dansaren Julienne Doko, som är född i Den Centralafrikanska Republiken, uppvuxen i Frankrike och bosatt i Danmark, sätter i sin nya trio W.O.M.B. (Worth of My Body) (Min värdefulla kropp) mycket fint fokus på moderskap och kroppsidentitet. Både Julienne Doko och de två andra dansare, Naa Ayeley och Meire Santos, är själv mödrar, och de har alla tre rötter i afrikansk eller afro-diasporisk kultur.
Målet med föreställningen är inte att visa en exotisk kropp, men att visa den kvinnliga kropp, som har varit gravid och har fött ett barn, samt att appellera till en acceptans av kroppens transformationer. Som Julienne Doko berättar för en skolklass efter föreställningen i Dansekapellet, ses till exempel bristningar i den afrikanske kultur, som hon kommer från, som något positivt, man är stolt över och kallar för ”förfädernas tatueringar”.
Julienne Doko blev ursprungligen inspirerad till att göra W.O.M.B. när hon under sin graviditet med tvillingar så ett måleri av Michael Kvium med en av hans karakteristiska förkrypmpta figurer inne i en cirkel av citroner. Det finns dessutom massor av citroner på gulvet i W.O.M.B., där de effektfullt används som symbol för allt från fruktbarhet till livscirklar och de vägar livet tar sig.
I starten ser vi, hur de tre kropparna som i fosterställning långsamt (lite i stil med Kitt Johnsons butoh-inspirerade dans) får liv i skuldrorna och senare expressivt sträcker ut armar och händer. Men vi ser också dansarna som födande eller kanske bara besvärade kvinnor, som klaskar kroppen i golvet, när de försöker att stå i samma position som kroppen på Kviums målning ”Naturkreds”, där ett förkrympt väsen med hängbröst försöker att lyfte underlivet från golvet genom stödja sig på armar och ben.
Från tre höga speglar undersöker och granskar kvinnorna i W.O.M.B. sina armar, lår och magar, gör fina rytmiska rörelser och höftrullningar eller springer frustrerade runt i sina korta bruna tights med tillhörande toppar. Musikens blanding av råa trumrytmer och Mozarts pianokoncert symboliserar i denna sekvens fint med de motsatser som kvinnorna upplever finns mellan skönhetsideal i olika kulturer.
Mycket tjusigt har de två bildkonstnärerna Jules Fischer och Mette Hammer Juhl gjort skulpturala gyllene avgjutningar av de tre kvinnornas torsos, som blir nersänkta som korsetter i rep från scenvinden. Fint och uppfinningsrikt går dansarna i samspel med och kramar eller sätter på sig avgjutningarna, som mycket tydligt visar hud och bröst. Gradvis ser vi, att kvinnornas frustrationer blir förvandlade till glädje i dansen.
I sista delen får vi bland annat uppleva ett spirituellt universum präglat av gemenskap, självtillit och i bokstavlig betydelse gemensamma intressen i form av stamp i golvet. Men både en duo och den efterföljande delen kunde gärna ha förkortats. Mycket lägligt avslutas dock W.O.M.B. med en projektion av en vacker dikt om moderskap skriven av den trinidad-amerikanska aktivisten och författaren Lesley-Ann Brown.
En god kraft i föreställningen är den välfungerande blandingen av stilarter som moderna, afrikanska och afrobrasiljanska danser, och – som tidigare nämnt – också en glimt av butoh-inspirerade rörelser. Slagverkaren Gert Østergaard Pedersen, som finns med på scenen, skapar stor dynamik med sin välkomponerade och allsidiga rytmiska musik.
I 2017 gjorde Julienne Doko ett starkt intryck, när hon medverkade med en solodans i Kitt Johnsons Stafet i Dansehallerne. Det är mycket glädjande nu att få uppleva ett stort och väl utformat verk som ”W.O.M.B.”, som bortsett från ett par långdragna passager, är ett ganska lyckat verk med ett vigtigt budskap.

Vibeke Wern