Anna Kinbom gör performance den 1 april för konstnärer i Ukraina
– Hej, och välkomna. Jag kommer spela några låtar, och ni får gärna sjunga med om ni vill, säger Anna Kinbom när zoom-performancen börjar. Anna har skrivit all text och musik själv, jag har aldrig har hört sångerna, men är snart redo att sjunga med, för Anna delar sin skärm med oss, så vi kan se både text och ackord. Sångerna är ofta repetitiva, med återkommande text som spänner över feminismens historia till cyberrymden. Hittills har hon haft fyra föreställningar via zoom för konstnärer i Ukraina, den 1 april håller hon ytterligare en.
– Det finns en frihet i konsten som inte finns i musiken. Musiken har en mall, en kommers, en industri och ett hantverk, berättar Anna när jag frågar varför hon ser sig själv som perfomancekonstnär och inte musiker. Hon var intresserad av musik i mellanstadiet och hennes musiklärare lärde alla i klassen spela efter Suzuki-metoden, de vill säga att man spelar efter ackord och inte efter noter. Så att det inte blir så komplicerat för barnen att spela tillsammans. Men Anna beskriver sig som en ensamvarg och när andra bildade band passade det inte henne.
På ungdomscentret Aggregat i Hallonbergen träffade Kinbom Catti Brandelius, en av Sveriges kanske mest kända perfomancekonstnärer. Catti höll en workshop om hur man kan jobba med alter egon inom konsten, både på och utanför scenen. Brandelius, som själv blandar pop-musik, populärkultur och politik med sin karaktär ”Miss Universum”, introducerade Kinbom för den fantastiska frihet som kan uppstå när man får låsas vara någon annan. Cattis introduktion hjälpte Anna att hitta sin grund i musik och perfomance och 2008 kom Anna in på Kungliga Konsthögskolan, där hon gick till 2013.
Vilken är då din karaktär på scenen? undrar jag.
– Jag är en enkelspårig, orädd person som bara snackar på.
Haha, det låter mer som Ulf Lundell, säger jag. Jag upplevde dig som väldigt lyhörd för din publik.
– Ja, det är ju i mötet med publiken verket uppstår, de är ju med och skapar. Jag kan känna att jag på ett sätt utsätter publiken, det är ju modigt att de kommer, och då måste jag ta del, det tycker jag ska respekteras. Det handlar om relationer, men man vet ju aldrig hur det tas emot. Men för att våga gå upp där alls behövde jag bli den där orädda personen.
Kinbom har återkommande spelat på festivalen Work Hard Play Hard! som drivs av ett nätverk av konstnärer från Belarus, Ryssland och Ukraina, med festivalbas i Minsk. När några konstnärer från Ryssland började samla in pengar till sina vänner i Ukraina ville hon givetvis hjälpa till.
– Det här är människor jag känner och har arbetat med, de har varit här i Sverige och jag har förstått hur otroligt viktiga de här relationerna över gränserna är, för oss alla. Det handlar om att ta hand om de här relationerna som finns, och stödja de vänskapsbanden. Det är en fråga om demokrati. Och det här är en organisk relation, en gräsrotsrörelse.
Programmet Anna Kinbom satt ihop, Music-performance for Ukraine, är en samling sånger med olika bakgrund. Men den första föreställningen i serien var åttonde mars, på internationella kvinnodagen, så många av låtarna tar avstamp i kvinnorörelsen, som också startades som en fredsrörelse, påminner Anna.
– Jag tänker mycket på kvinnorna och barnen, på våldet mot dem, risken för trafficking som de utsätts för, och allt det som händer i ett krig, ur ett feministiskt perspektiv.
Det feministiska perspektivet är återkommande i Kinboms texter. Mellan 2013-2018 var hon del av 0s+1s Collective, en seminariegrupp om cyberfeminism som utmynnade i flera utställningar. Sången Cyberfeminism is a song finns att köpa på EP och den var också med på en utställning om feminism och militarism av 0s+1s. Medan Song for the Penelope handlar om att få ta plats i historien. Sånglistan i Music-performance for Ukraine har olika bakgrund och inspirationen till Kinboms sånger kan komma ur litteratur, politik eller helt självupplevda saker.
– Det finns ingen metod, utan sångerna är mer som bilder här och där. Vad som fångar intresset, till exempel feminismen, säger Anna
Just nu när kriget rasar i Ukraina kan konsten kännas meningslös, och så påtagligt o-nödvändig.
– Och perfomance är så flyktigt, så i stunden. Festivalen i Minsk är tillexempel inte längre möjlig. Men det existentiella är trots allt påtagligt. För konsten är också en överlevnadsstrategi, menar Anna.
– Att vara i konsten är på ett sätt att vara i det svåra hela tiden, men det finns också glädje i musiken. Konsten kan ju rymma så många olika känslor och musik har också en terapeutisk aspekt; man mår bra av att sjunga, det är som träning; man rör på kroppen och blir glad. Det är därför jag gärna vill att alla sjunger med, jag vill dela det.
Vi talar om utsatthet och att stå på en scen, och den utsattheten är intressant, menar Kinbom. – Ur en psykologisk och gruppsykologisk aspekt är det intressant. Uppträdandet är som en nödvändighet för mig, samtidigt tvivlar jag i emellanåt. Tänker att nu ska jag sluta. Men nu (med Ukraina) gällde det att göra något snabbt, att få fram pengar snabbt, och då kör man lite till, då är det självklart. Klart att det är en ansträngning också. Varje gång man ställer sig på scen riskerar man ju att förgöra sig själv. Som en stand-up komiker som blir utbuad. Eller att alla börjar kasta tomater på en.
Några av performancekonstens mest berömda utövare, Marina Abramovic och Yoko Ono, har använt sig av publiken och gruppens potentiella hotfullhet. Yoko Ono lät publiken klippa av henne kläderna och Marina Abromovic lät publiken skada henne inom ramen av ett perfomanceverk redan på tidigt 70-tal. Perfomancesituationen kan lätt eskalera och bli en destruktiv situation.
– Men jag tror att produktivitet och destruktion får finnas samtidigt. menar Kinbom.
Under föreställningen sjunger Anna Kinbom sin text från den delade datorskärmen. Vi fyra som tittar sjunger med, lite tyst, en del med mutade mickar. All text ryms inte på skärmen, och Anna tar en liten paus för att scrolla neråt i dokumentet. Det blir en liten paus, och Anna gör det just så lite trevande och avväpnade att alla ler och skrattar lite. Jag undrar om det är ett sätt för Kinbom att vinna publiken, att peta in lite humor, och blir nyfiken på hur planerad den är.
– Humor är en allvarlig sak och jag tar det på stort allvar. Det är en intressant parameter, men kanske snarare en del i min improvisation än en planerad dramaturgi, säger Anna och berättar vidare att hon just bytt från att spela ukulele till gitarr. Hon ville utveckla sig musikaliskt och var bland annat inspirerad av Neil Young, och så blev det så att hon bytte till gitarr.
– Men det är klart, ukulelen var kanske mer komisk, när man kommer in och tar upp en ukulele är den ju avväpnande.
Hon återkommer till jämförelsen med stand-up, och att det är hemskt när ingen skrattar.
– Men det är ju ett bra snabb-test på om publiken är med, inget skratt är ett tydligt svar. Och när folk skrattar är man torsk, det är barnsligt och roligt och härligt. Som att få vara barn fast man är vuxen. Och det tycker jag är väldigt viktigt; att få ha kvar barnet i sig, fast man är vuxen.
Anna Sörenson Rydh
Här är länken för föreställningen den 1:a april 22.00-22.30. Swish-nummer fås inne på zoomen och biljettpriset är 100 kr, allt går till Ukraina:
us02web.zoom.us/j/89487761532?pwd=Ri95d3FValQwbHplbS90SmRRaitaZz09#success
