Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Kvinnan som hatobjekt

2022-03-26

Fakta:

Namn: Nasty
Koreografi: Susanna Leinonen
Musik: Arvo Pärt, Max Richter, Jóhann Jóhansson, Hildur Gudnadóttir & Robert Aiki Aubrey, Teemu Korpipää Sound design: Teemu Korpipää
Ensemble: Susanna Leinonen Company, Kostumer: Sari Nuttunen Lysdesign: Harri Pelotonen Videografik: Ville Seppänen
Plats: Baltoppen, Ballerup
» https://baltoppenlive.dk/arrangement/nasty/

”Such a nasty woman” sa en gång Donald Trump om Hilary Clinton under den amerikanska valkampanjen 2016. Citatet är en av inspirationskällorna till den finska koreografen Susanna Leinonen djupt originella verk Nasty (2018), som visats på Baltoppen i Ballerup.
Baltoppen har under den här säsongen haft fokus på modern finsk dans och nycirkus. Publiken har kunnat uppleva den ena intressanta föreställningen efter den andra (som exempelvs I’m Liquid www.danstidningen.se/2021/09/23/finskt-vatten-bubblar-och-forsar-pa-baltoppen/och nycirkusforestillingen 2+2+2 www.danstidningen.se/2021/11/07/dialog-mellan-det-kraftfulla-och-det-fortjusande/) Nasty, som handlar om #metoo, är absolut inget undantag.
Det börjar med ett chokerande högt och hetsigt alarm, och hetsigt blinkande röda lampor, ett sådant som vi känner igen från amerikanska katastroffilmer. Vi är mitt i en nödsituaton-situation. Mitt i ljudinfernot står en kvinna i hudfärgade underkläder med ryggen vänd mot publiken. Hon byter position mellan de röda blinkningarna, men dessvärre är timingen inte så precis i denna annars så flotta och spektakulära inledningsscen.
En kropp, en kvinnokropp, har kommit in på akutmottagningen med ”diagnosen” #metoo. Detta är prologen till en föreställning, där det inte utpekas några speciella syndabockar, som vi alla hittillsvarande mycket lägligt tillsammans kan fördömas som förövare. Nej, Susanna Leinonen koreograferar däremot en rad tablåer, som gör att var och en i publiken kommer att tänka över sina egna tendenser till förutfattade meningar och fördomar och kanske också tänka sig att känna sig en slags kränkande voyeurist i förhållande till de fyra dansarna, som ställer ut sig själva i hudfärgade underkläder eller andra kostymer som framhäver deras former och kön. Altsammans är inpackat i hetsande musik av bland andra Arvo Pärt och Max Richter.
De fyra dansarna ställer upp sig och gör sig till, som om de vore mitt i en fotosession för en serie erotiska bilder. De skrevar med benen, vickar på rumpan och stöter höfterna i juckande rörelser. Men det är inte erotiskt, för deras ansikten är allvarliga, ja i det närmaste uttryckslösa, och inbjuder inte till amorösa eskapader. Ibland bär dansarna även masker eller har så långt hår, att det skymmer deras ansikten som en religiös slöja, så att de blir reducerade till anonyma och ansiktslösa kroppar. De är bara objekt. Det är denna schism mellan uttryck och tolkningen av uttrycket föreställningen kretsar omkring. Tydligast kommer det uttryck, när en dansare företar diverse explicita samlagsrörelser och samtidigt som hon stönar högljutt och innerligt, medan en annan nyktert och kyligt kommenterer rörelserna, som om vi vore närvarande vid fitness- eller gymnastikövningar.
Kränkningar handlar inte bara om fysiska övergrep, men också om verbala förolämpningar, sådana som Donald Trump-citatet demonstrerar. På de sociala medierna blomstrar kränkningarna för fullt och många är inte rädda för att benämna någon som ”feminazi, whore, bitch, ugly, cunt hag, slut, nympho” och andra sexualiserade skällsord. Orden projiceras på scengolvet, där en halvt påklädd dansare står och blir bombarderade av fula och nedlåtande ord. Hon befinner sig mitt i en ”shitstorm”, som påminner om, att medier – och speciellt de sociala medierna – kan vara så grova och vämjeliga, att man nästan inte kan tro att det finns en människa bakom dem och skriver dessa motbjudande och förnedrande formuleringar. Det är en mycket stark och oroväckande scen, for videoshowen är så grafiskt vacker, samtidigt som innehållet är så hemskt.
Hur försvarar sig de utsatta personerna mot kränkningarna? De framställer sig själva som starka och oövervinnerliga. De poserar som muskulösa bodybuilders och visar grepp och kast från kampsport. Och de skriker ut all sin vrede och frustrationer. Men hjälper det? Det finns inte en gnutta optimism i slutet av Nasty. Dör personen på prologens akutavdelning? Slutligen kravlar en dansare med utsmetat läppstift iväg över golvet som om den vore en förnedrad sexarbetare. I ett skumt rött ljus rör hon sig långsam framåt innan hon försvinner ut i mörkret. Nasty är en våldsam föreställning, men viktig – och den bjuder lyckligtvis också på lite humor på vägen.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser