Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Låt dansen tala utan störande text

2022-03-24

Fakta:

Namn: D and A: Oblivion & Kites
Koreografi: Alan Lucien Øyen respektive Damien Jalet
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani
Plats: Göteborgsoperan
» https://www.opera.se

Göteborgsoperans danskompani är ett av Europas mest efterfrågade, dansarna arbetar lika mycket, ibland mer, ute på och inför turnéer som med föreställningar på hemmascenen. Ett verk som ofta står på programmet är Skid, från 2017, som även har visats på Svtplay. I Damien Jalets häpnadsväckande koreografi dansas det på ett lutande plan. Med 34 graders lutning utmanas såväl dansarna som publikens föreställningar. Att danskompaniets konstnärliga ledare, Katrín Hall, vill fortsätta samarbetet med Jalet är lätt att förstå. Så nu är han tillbaka och får dela danskvällen med Alan Lucien Øyen, även han en tidigare bekantskap som fortsatt odlas. Programmets titel D and A anar jag helt enkelt står för Damien och Alan, vilket antyder deras informella relation till kompaniet. Båda koreograferna har arbetat fram de nya styckena i nära samarbete med dansarna.
Alan Lucien Øyens Oblivion är först ut. Redan i de tidigare verken för Göteborgsoperan, If we shadows have offended och Kodak, har han visat sitt intresse för drömspel. Här fortsätter han på samma linje, med barndomsminnen som utgångspunkt. Ett annat återkommande drag är texten. Øyen är lika mycket författare och regissör som koreograf och hans dansverk brukar innehålla textlager. Här är det mer än så, texten dominerar. De två textmaskinerna – en på svenska, en på engelska – som återger dansarnas alla ord tenderar att överskugga dansen. Blicken dras lättare dit än till vad som händer på scenen och det är synd för rörelserna bär ett eget innehåll. Det vore kanske inte så irriterande om texterna höll en högre halt. Nu är det mest kvasifilosofi och plattityder hämtade ur ensemblens erfarenheter. Dans är att förkroppsliga känslor och förnimmelser, menar dansaren Zander Constant i en intervju i programbladet. Vad hade hänt om koreografin hade litat på det? Det finns ju så underbara dansare att tillgå för gestaltningen.
Frasen ”Hur mår du?” är en återkommande markör i den här minnesbanken, precis som gentagelsen i Strindbergs Ett drömspel visar den på livets ofrånkomliga upprepningar. Figurerna i Oblivion snurrar runt i sina fragment. Som ett nav fungerar ett hus med gård och trädgård. Far bygger huset, mor odlar trädgården och barnen leker. Åsmund Færavaags scenografi tecknar fönsterrader mot fondväggen och Martin Flack fäller vackert ljus över dem. Nere på scenen bildar några metallskelett former av ett träd, en dörr och gravkors – på en hundkyrkogård. En och annan solrossiluett sticker upp.
Det är relationerna som koreografen och dansarna vill åt. I minnena finns både spänningar och samspel. En våldsam duett mellan en man och en kvinna pekar på ett sårigt äktenskap, men de partier jag helst minns är barnens lek på gården. Här får dansen tala, utan text som stör, bara mjuk pianomusik sätter stämningen. Lite senare är det tre unga killar som följer och mäter sig med varandra med samma fina uttryck.
Det är mycket som stuvas in på en dryg timme. Øyen vill ställa minnena mot vår hetsande samtid, men de braskande röda scenerna om depressioner blir mest bjärta effekter. Arbetet skildrat som grottekvarn fungerar bättre. Som försonande avrundning kommer en mjuk jättenalle och en stor, kantig soldatfigur. Tidiga leksaker sätter spår hos alla.
Kvällens långa paus får sin förklaring i scenografibygget till Kites. Jim Hodghes och Carlos Marques da Crus har ställt två stora vingar på scen, tänk sofistikerad skateramp. Ett vinande ljud sveper över salongen. I svackan i centrum ligger dansaren Frida Dam Seidel. Även Damien Jalet använder text här i inledningen, men utan störande textmaskiner. Mitt råd för hela kvällen är: strunta i orden, titta på dansen, se vad den uttrycker och berättar. I det här solot gestaltar dansaren med makalös vighet och stryka hur vinden tar kommandot över kroppen.
Snart sveper de andra dansarna in och rusar upp och ner för vingarnas lutande plan – en form som uppenbarligen triggar koreografens fantasi, än en gång. Det går med rasande fart och minutiös precision i myllret, en kollision skulle vara förödande. Med roterande kroppar far dansarna fram som levde de helt på luftens villkor. Kostymerna ger en känsla av flygaroverall och musiken är ett monotont dån.
Koreografins vinddrag når nästan ut i salongen. Känslan av att få en drake att lyfta och flyga fortplantas. Men Jalet dröjer väl länge i det momentet. Det blir en välkommen variation när vinden dör och dansarkropparna får ett annat flöde. Lika följsamt och distinkt, men mjukare. Luften ger ett härligt och genomgående lyft i ”Kites”.

Spelas t o m 21 april

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser