Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Introvert och symboltyngt

2022-03-24

Fakta:

Namn: Pity: part 3
Koreografi: Anmar Taha
Regissör: Dramaturg: Josephine Gray
Ensemble: Iraqi bodies, Medverkande: Anmar Taha, Josephine Gray, Isaac Casey Scenografi, ljus, ljud och kostym: Anmar Taha, Josephine Gray
Plats: Atalante, Göteborg
» https://www.iraqibodies.com

Under sex år har gruppen Iraqi bodies med William Shakespeares pjäs Othello som utgångspunkt fördjupat sig i tragedin och medlidandet som fenomen. Arbetet har satt avtryck som fem föreställningar under samlingsnamnet Pity, där varje del har kretsat kring en person i dramat. Pity: part 3 avslutar nu serien.
Iraqi bodies brukar räknas till dansgrupperna, men arbetar i gränslandet mellan dans och fysisk teater och har utvecklat en tydlig estetik där tystnad och långsamhet är genomgående i uttrycket. Kanske också dunkel, ljusdesignen handlar mycket om mörker och hårt avgränsat ljus.
Hela Pity-projektet vilar på en djupgående undersökning av medkänslan. Namn som Aristoteles, Kant, Schopenhauer och Nietzsche hör till referenserna. Ingående resonemang vittnar i såväl programblad som på hemsidan om intern utdelning för gruppen. På scenen blir resultatet däremot mest tablåer, ofta med visuell kraft men med meningen fördold. Jag har sett tre av de fem delarna utan att riktigt kunna relatera dem till medlidande.
I ”Pity: part 3” står rollen Emilia i fokus. Hon är hustru till Jago som hämndlystet intrigerar mot Othello och hon blir ett redskap för att väcka Othellos misstankar om att hustrun Desdemona är otrogen. Men detta är information som varken gör till eller från för att uppfatta vad som sker på scenen.
Först framträder en kvinna iförd ljus niqab. Mitt över scenens samling av blodröda löv, svävar ett föremål som ser ut som en förvriden trädstam, men övre delen är täckt av blod. Iraqi bodies arbetar alltid med symboler.
Två män ansluter, också de i kostymer som täcker allt utom ögonen. Ut ur dem stiger ibland stillsam rök. Trion sitter tillsammans i en stram pose och en form av visklek ger ögonblick av kontakt, men mest är det stumt och stilla.
I nästa bild rör sig en kvinna i blodig skjorta runt på scenen innan hon klättrar upp på det hängande föremålet. Hon kryper sedan ner i en stor tunna och återkommer klädd i hatt, blus och kjol. Tunnan känns igen från tidigare delar, liksom en liten stol – nu rödmålad istället för vit. Kvinnan sätter sig och vecklar ut en röd näsduk.
Visst, en tappad näsduk hör till sveket i Shakespeares drama. Emilia har del i att den utlöser det tragiska blodbadet. Så konkret men ändå introvert symboltyngt avslutar Iraqi bodies Pity-projektet.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser