En fin enkelhet

Hon har dansat drypande blöt. Hon har skapat dans i vatten och på snö, dans hängande i träd och i riggen på regalskeppet Vasa. Plaskdammar, bassänger och tak. Scener mest förstås, och så en rad produktioner för barn och unga. Drygt 40 års verksamhet av dans, koreografi, skrift och bildkonst ligger som en väldig kunskapsbank bakom Efva Lilja när hon nu gör ett nytt eget solo: Kärlekens samtal är dans.
Titeln låter lika kryptisk som en del av hennes skrifter. Men, denna gång blir jag överrumplad av en enkel finhet, eller kanske fin enkelhet är en mer passande beskrivning för denna koreografi, eget framförd. Där är hon, i en svart klänning, lika befriad från krusiduller som hennes eget slätkammade jag i det renrakade rummet som är spelplats hos Weld. En gång i tiden E.L.D – Efva Lilja Dans och en av den samtida dansens fästpunkter.
Verkets komposition är väl avvägd i sekvenser, där rörelserna hålls samman av en slags variationer. På stället med små armrörelser på tvären, höjden, snedden. På alla fyra krypandes mot en annan plats i rummet. Musiken av Per-Henrik Mäenpää mixar hennes egen röst, andning och musikaliska ljud till en sällsam väv kring hennes gestalt. Jonas Holst har skapat ljuset: milt och klart.
När jag läser igenom Efva Liljas väldiga CV (gör det, man baxnar) lägger jag märke till en del erfarenheter från teater och mim, som jag missat tidigare. Nu ser jag plötsligt tydligare vilken föreställningsvärld Efva Lilja öppnar bara med sin blick. Att låta ögonen tala och ordlöst återge vad betraktaren kan fylla i som en dialog, ett kärlekens samtal. Ögonblick av samförstånd, av uppgivenhet, av ensamhet och så insikt, närhet. Orden som slits ur munnen, händerna som letar på den egna kroppen.
Det är lätt, lättfotat och flyktigt, och jag associerar till ett lätt spindelnät av sammanhang och betydelser som rörelser och förflyttningar samlar upp. Efva Lilja som alltid intresserat sig för så kallat vanliga kroppar, inte minst vanliga manskroppar med synliga åldersförändringar, kan nu landa i sin egen kropps ålder; pensionsålder, om man tänker så som man i samhället generellt klassar åldern.
Cristina Caprioli, Charlotta Öfverholm, Efva Lilja – det här är 1980-talets dansbooms egna boomers som absolut inte tänker lägga av. Tvärtom. Nu när det finns så mycket att säga? Dansa? Göra? Som Mats Ek och Ana Laguna i Memory – en upphöjd utsikt över en oändlig vidd av minnets plats i kroppen, rörelsen, dansen. Och det är fantastiskt, innehållsrikt och lätt att tolka, se och förstå.
Kärlekens samtal är dans är en del av en triptyk där en utställning med teckningar och målningar är en annan del och tre böcker i en kassett en tredje. Mer om den samlade triptyken senare.

Margareta Sörenson