Vissnande och återfödelse på apokalyptiskt dimhöljd scen

”Lär mig du skog att vissna glad, en gång som höstens gula blad, en bättre vår snart blommar…”
Äras den som äras bör: det var faktiskt gamle Adam Oehlenschläger som skrev texten till psalmen som delar melodi med en annan psalm, I denna ljuva sommartid, komponerad av Nathan Söderblom. Oehlenschläger, dramatiker och poet under 1800-talets första hälft, skrev för övrigt även texten till Danmarks nationalsång, Det er et yndigt land.
Inte ett ord från Norrdans om gamle Oehlenschläger, varför inte? Ger inte hans text oss nycklar till det vi numera kallar recycling, ett kretslopp som människan måste lära sig att acceptera. Och applådera: naturen går till vila i de muntraste färger, skogen vissnar glad i rött, orange och gult. Innan ridån går ner inför sommarens comeback med annan palett. För Oehlenschläger och kristenheten handlar detta också om återuppståndelsen i religiös mening, men kan mycket väl tolkas frikopplat från tron.
Idén om hur människolivet, årstider och jordklot hänger samman är uråldrig och värd all respekt både i gamla och nya fjädrar.
I Dawn Chorus sjunger dansarna i en sekvens, dolda för publiken till ny musik i fyrstämmig a capella-kör. Noter och text finns i programbladet, nu med titeln Evighetens sommar som lånats ur psalmens första vers slutrad. Både denna stillsamma sång och föreställningens dånande samtidsmusik har komponerats av Maria W. Horn, sången känns lite seg jämfört med de växlande och vitala ljudmassor som borrar sig in eller väller in i öronen.
Delarna i Dawn Chorus hänger ihop tematiskt. Först dansar sju dansare en slags fågeldans; fint återgivet och hur mycket fågelaktighet dansen historiskt rymmer hinner man tänka på när man ser dem sprättande, hoppande, flaxande med dis och dimma runt benen. Som en tidig gryning vid Hornborgasjön.
I en lång sekvens får dimman ensam stå för koreografin, genom att små portabla rökmaskiner placeras ut på den i övrigt tomma scenen. Dimman ligger lite i längsta laget, innan dansarna återvänder. Men den avslutande delen är ett långt solo, så fjäderlätt och fint på flykt mellan disco, techno och balett.
Scenografin och kostymerna, prydligt samtida som för värdar i kollektivtrafiken, är skapade av Jenny Nordberg. Stina Nybergs koreografi kan sägas utforska fågelkroppens suggestiva kraft och fångar både det sprött flaxiga och det kraftfullt ihärdiga. Eller med Oehlenschlägers ord: ”Lär mig du fågel med din flykt, att bryta upp och färdas tryggt, mot obekanta stränder.”

Margareta Sörenson