Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Det vilda blir aldrig vilt i skogs-scenografin

2022-03-12

Fakta:

Namn: Det vilda
Regissör: Sally Palmquist Procupé
Musik: Musik och sångtexter: Iris Viljanen
Plats: Orionteatern, Stockholm

Skogen är evigt trogen, skaldade Topelius. Evigt beredd på att vara en av våra vanligaste bilder för liv och existens. Om i enslig skog, ångest mig betog, skrev Dante.
Men olyckligtvis är det talesättet ”att inte se skogen för bara trän” som infinner sig på Orionteatern. En skogstablå har omsorgsfullt byggts upp med höga trädstammar. En riktig John Bauer-skog, där mycket riktigt lurviga väsen så småningom dyker upp.
Glöm klimatkrisen och skogsbränderna i Västmanland. I pjäsen är det den 1a juni, men mörkret ligger tätt. Här traskar man på i graninge-kängorna som om ingenting har hänt sedan Hans och Greta gick vilse i skogen och hamnade hos häxan.
På Orionteatern har publiken kunnat se ett storartat och lite gensträvigt scenrum ta allehanda former. Den gamla verkstadslokalens råa betonggolv, tak-traverser och gallerier har låtit sig förvandlas till idel inspirerande spelplatser för klassisk dramatik såväl som för modernistisk och mer performance-orienterad. Men Det vilda är en alltför mager historia om en ensam kvinna som vill bo i mormors stuga i skogen en tid. För att finna sig själv. Rustad med en kamera registrerar hon en modern människa som går vilse i en uråldrig skog.
Att gestalta vilsenhet, både i geografin och i livet, på en scen kräver stor säkerhet. Syftet är, tänker jag mig, att gestalta en mystisk upplevelse av skogen, en livsmetafor, och då duger det inte med amatörmässiga konkretioner och en vagt trevande spelstil. Nog för att Orions gamla verkstadsgolv är vitt och brett, men att gå, gå, gå mäter snart upp hur litet det faktiskt är jämfört med verkligheten. Allt ska visas, gärna med mossa på; publikens fantasi får jobba någon annan gång. Rörelser som gång, utgör en stor del av spelet; då borde någon ha tänkt på att regissera eller koreografera detta lika omsorgsfullt som alla tekniskt involverade har arbetat med scenografin.
Stor omsorg har lagts ner på scenografins hängande träd och på kostymerna. En snigel-krinolin är fantastisk, stundtals glider filmade bilder fint in bland trädstammarna. Men berättelsen orkar inte bära sin bildmässig symbolik, skådespeleriet är otillräckligt, musiken långt från i nivå med scenbilden, där också ljusdesignen briljerar högt över huvudena på aktörerna.
En och en halv timme; det går sakta. Slutet kommer plötsligt, och som av brist på nya idéer. Slut? Slut! Orionteaterns kringarrangemang i vår med skogsmeditation låter faktiskt mer spännande.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser